Bildbiografier av kända författare har på vissa håll blivit en egen genre.
I Tyskland är de ett begrepp, och vi ser fotoböcker om så pass skilda författarskap som Erich Fromm, Karl May eller den lettisk-tysk-svenska Zenta Maurina.
I den anglosaxiska litteraturen finns de bland annat om systrarna Brontë, Jane Austen, Rosamund Pilcher och ? i överflöd ? om Virginia Woolf och Vanessa Bell.
Också i Sverige har de på senare år blivit fler; om Fredrika och Johan Ludvig Runeberg, om Nelly Sachs, och nu senast om Karin Boye i Pia-Kristina Gardes Karin Boye och människorna omkring henne.
Som fotoböcker är bildbiografier vackra i sig. Deras ambitionsnivå varierar; de flesta är en blandning av vetenskapliga studier och stämningsfulla bilddokument, andra vill i första hand sälja nostalgiska bilder av en författares privatliv.
För visst går det att med hjälp av suddiga amatörfoton och samtida vittnesmål iscensätta berättelser om en lycklig barndom, en olycklig kärlek eller en livslång sorg. Det går även att skapa illusionen om läsarens själsliga frändskap med diktaren.
I sin fotobok visar Pia-Kristina Garde prov på just ett sådant emotionellt förhållande till Karin Boye. Bildtexterna som bygger på berättelser från personerna i Boyes omgivning och i viss mån på poetens egna anteckningar har spunnits kring en fängslande samling amatörfoton.
Dessa kan vara högtidliga och arrangerade, eller tvärtom suddiga och konstigt vinklade. Vissa andas stundens bekymmerslöshet, som gruppfotot från en Baumblüte-fest i Berlin, eller strandbilden där Boye skrattar lyckligt och hennes älskade Margot Hanel ler blygt mot fotografen. Men någonstans mitt i det vackra blir kopplingarna mellan Boyes liv och dikt alltför raka och enkla.
Så gott som varje person som Garde intervjuat sägs ha inspirerat någon av Boyes dikter och de viktiga händelserna i poetens kärleksliv ska finnas traderade i hennes prosa.
Det är som om det knappt fanns någon forskning om henne som europeisk modernist, samhällsdebattör och medlem i den radikala Spektrumkretsen. Margit Abenius kontroversiella men odödliga Boyebiografi Drabbad av renhet, från 1950, är en av Gardes få utomstående referenser. Men som Camilla Hammarström skrev i sin Karin Boye, riskerar oreflekterade kopplingar mellan Boyes liv och verk att skymma komplexiteten i hennes författarskap.
Bokens största förtjänst är bilagan med Boyes självbiografiska anteckningar från en kurs i psykologi 1938. Som bildbiografi känns dock boken icke helt genomarbetad. Mycket av informationen i bildtexterna är på samma gång redundant och knapphändigt.
Ibland klingar berättelsen av en sentimental kändisdyrkan, som i historien om flickan som fick lägga blommor på den döda poetens bår. Akribin är bitvis haltande. Att boken i så pass stor utsträckning bygger på muntliga källor är både en tillgång och en nackdel, eftersom många av intervjupersonerna inte längre finns.
En del nya detaljer ur Boyes privatliv förblir därför endast hörsägen. Såväl bildmaterialet som samtalen från Gardes trettiofemåriga vandringar i Boyes spår lämnar avtryck men boken hade definitivt vunnit på en mer genomtänkt presentation och på en starkare förankring i de senaste decenniernas Boyeforskning.