Medan jag läser Anneli Jordahls nya roman tänker jag om och om igen: kring den här boken skulle jag vilja se kvinnor av olika generationer mötas, kvinnor på sjuttio - eller mer - borde få diskutera den med kvinnor i tjugoårsåldern.
Det är en roman som börjar 1959 då den knappt sjuttonåriga Mona, en flicka från ett arbetarhem i Dalarna, får plats som hembiträde i Östersund. Det är en stad som i hennes ögon ter sig nästan lika berusande som New York. Vacker som hon är finns det gott om män som vill tvinga sig på henne men hon slår vakt om sin dygd och ger sig först åt en ung gitarrist som en längre tid har ägnat henne sin nästan fullständigt stumma uppvaktning och som hon tillslut flyttar in hos. När hon sedan hastigt blir gravid visar det sig att hon får bära konsekvenserna ensam och det är i skildringen av villkoren för en fattig ensamstående mor som texten verkligen hettar till.
Purunga läsare kommer rimligen att ha många häpna frågor. Hur var det möjligt att en pappa till den grad kunde undandra sig sitt ansvar? Kunde föräldrar - goda, kristna föräldrar - under så lång tid vägra träffa en dotter som fick ett utomäktenskapligt barn? Kunde ett sådant barn verkligen uppfattas som olämpligt sällskap för andra barn? Var det inte absurt att mödrar som inte var gifta gick med ring för att dölja sin skam? Hur i all sin dar kunde det uppfattas som oanständigt att amma offentligt?
Kvinnor - som jag - som själva var i tonåren när det begav sig är inte häpna. Vi kan också nicka igenkännande åt flera miljödetaljer: jukeboxen, förstås, och tidens populärmusik - fast mina personliga favoriter finns inte med - och de tuperade håren och mjölkbarerna. Samtidigt skulle vi ha en hel del att tillägga både vad gäller dubbelmoralen och klasskillnaderna. Just skildringen av klasskillnaderna är mindre nyanserad än man skulle vänta sig med tanke på att Jordahl tidigare har skrivit en hel bok i ämnet, "Klass - är du fin nog?" Monas första arbetsgivares klasstillhörighet blir aldrig riktigt gripbar och förresten: skulle Mona verkligen så naturligt ha kallat dem vid förnamn? Och nej, detta är inte en klassfråga utan en fråga om umgängesformer: skulle hon på samma självklara vis ha kallat barnafaderns föräldrar vid förnamn?
Anneli Jordahl är född 1960 och därför blir hennes roman historisk i nästan lika hög grad som om den handlat om 1800-talet. Det ger den ett alldeles särskilt intresse: hon kan kanske bättre än vi äldre förmedla våra erfarenheter till dagens unga. Hennes Mona är så full av liv att hon torde vara lätt för vem som helst att känna med och för - kanske just för att hon kan te sig som en flicka från vår egen tid som förflyttats femtio år tillbaka och själv blir förvånad över det mesta.