Hur mår boken i dagens svenska samhälle? Hur mår läsandet? Om boken är sjuk, så är kulturen sjuk eftersom boken och läsandet är förutsättningen för ett levande kulturliv. Kanske ges svar på dessa frågor i ”Bokbärare: Biblioteket, bokhandeln och antikvariatet” (Camilla Smedberg, Peter Ullgren, Bengt Erik Eriksson, Carlssons) . Det är andra volymen i ett forskningsprojekt vid Linköpings universitet om bokbranschen i Sverige. Första volymen har redan utkommit och den behandlar småförlagen. Tredje volymen kommer att ägnas åt läsandet. Egentligen borde läsandet också ha tagits upp i den nu utgivna ”Bokbärare.” Frågan tangeras i förordet med konstaterandet att kön och klass determinerar läsandet i Sverige. Det vet vi redan från tidigare forskning.
Sanningen är att boken inte mår särskilt bra i dagens svenska samhälle. Folk läser allt mindre och köper mer sällan böcker. Förlagen ger mest ut bästsäljare. Lånen på biblioteken minskar och bokens plats i det offentliga rummet smalnar av. Litteraturen marginaliseras på alla arenor: kultursidorna, i radio och tv, på Internet. De enda som bryr sig om boken är en minoritet av branschfolk, författare och en krympande allmänhet av läsare (mest kvinnor). Jag hoppas jag har fel. Vad säger den nya forskningen i ”Bokbärare”? Lever vi i ett samhälle där boken spelat ut sin roll? Är bokkulturen på utdöende? Eller är den tvärtom vital med en ljusnande framtiden framför sig?
”Bokbärare” är en fältstudie då forskarna gett sig ut i landet och pratat med bibliotekarier, bokhandlare och antikvarier. Bokbärare kallas de som utgör förbindelselänken mellan förlag och läsare. Visserligen nämner forskargruppen andra bokförmedlare som till exempel kritiker, bloggare och författarna själva genom sina bokprat. Ändå menar de att den huvudsakliga länken fortfarande utgörs av den traditionella trojkan bibliotekarier, bokhandlare och antikvarier. Är det verkligen så? Biblioteket har blivit en sorts aktivitets- och informationscenter, bokhandeln ett ställe där man fikar och bläddrar i en bok (utan att köpa den) och antikvariatet en plats för lagerhållning av nyutgiven litteratur. Snabba upplevelser och snabb information karakteriserar kulturen idag och då är boken en främmande fågel eftersom den kräver långsamhet och eftertanke. Samhällsutvecklingen tycks ha sprungit ifrån boken och läsandet.
Som författare och bokälskare känner jag mig som en utdödd art. Det skrivna ordet är min livsluft men vad tjänar skrivandet till när boken inte når ut till läsarna. Eller vad värre är när inga läsare längre verkar finnas där ute. Bokbärarna må var hur entusiastiska som helst och ge sin själ i sitt arbete. Faktum är att den kulturgärning de utför är meningslös. Det är inget annat än ett försök att väcka liv i ett lik. Deras entusiasm och engagemang är tragisk.
Den forskning som redovisas i ”Bokbärare” är patetiskt intetsägande. Bilden man får av bokens ställning i dagens svenska samhälle är att vi lever i den bästa av världar. Allt är frid och fröjd med några få orosmoln enligt bibliotekarie, bokhandlare och antikvarier. Forskargruppen i ”Bokbärare” problematiserar inte situationen utan sväljer okritiskt de glädjekalkyler de får sig serverade. Ingen analys, ingen kritisk begreppsapparat, ingen teoretisering. Det här är flumforskning om hur mysigt och kul det är att vara bokförmedlare medan boken dör.
Det är synd för ”Bokbärare” skulle ha kunnat bli en intressant diagnos om bokens hälsotillstånd i Sverige idag.