Bok om bistånd på villovägar

"Om biståndsindustrin skulle erkänna att den misslyckats skulle den förlora sitt existensberättigande. Biståndsindustrin existerar bara för sin egen skull. Som alla industrier vill den expandera, bli mäktigare och överleva. Vill väst åstadkomma förändringar i Afrika så går det inte genom att dränka problemen i pengar. De senaste 40 åren har Afrika fått mer och mer bistånd, men blivit fattigare och fattigare. Givandet bör upphöra!"

Det är ord och inga visor. Den som uttalat denna kategoriska förkastelsedom över västvärldens - och Sveriges - biståndspolitik i Afrika är den politiske analytikern Andrew Mwenda som bland annat varit politisk redaktör för dagstidningen The Monitor i Kampala. Intervjuaren som spelade in Mwendas provokativa tankeväckare var den välkände frilansmedarbetaren Bengt Nilsson. Vid det tillfället gjorde han ett reportage för SVT:s Uppdrag Granskning inför det kaotiska presidentvalet i Uganda i februari 2006. Citatet finns att läsa i debattboken 'Sveriges afrikanska krig' som nyligen publicerats.

Den tes som Nilsson förfäktar är enkel. Utländskt bistånd har en tendens att gynna de härskande regimerna och förvärrar då också situationen för den demokratiska oppositionen. Mest dysfunktionellt av alla biståndsformer är dock det direkta budgetstödet. Förslagna presidenter har satt i system att bolla runt de influtna budgetmedlen mellan olika konton i den korrumperade statsförvaltningen tills biståndsgivarens revisorer tappat tråden. Alltför ofta hamnar pengarna till slut på försvarsministeriet eller i fickorna på vapenhandlare. Till stöd för den tesen hänvisar författaren bland annat till en larmrapport från den brittiska hjälporganisationen Oxfam International som publicerades 2007. Enligt rapporten har afrikanska stater spenderat uppskattningsvis 300 miljarder dollar, vilket motsvarar åtminstone två biljoner kronor, på militära rustningar och krig under femtonårsperioden 1990-2005. Den summan är lika stor som det totala internationella biståndet under samma period. Cirka 40 procent av de afrikanska staternas militärbudgetar finansieras med biståndspengar enligt den brittiske afrikaexperten Paul Collier som Nilsson citerar. En rimlig slutsats är att biståndet ofta gör det möjligt för regimerna att starta krig istället för att lindra nöd och bidra till att stimulera ekonomisk utveckling.

Nilsson beskriver biståndsorganet Sida som en byråkratisk koloss vars enda mål är att göra av med de pengar som riksdagen beviljat för varje budgetår. Om inte de anslagna budgetmedlen förbrukas finns det ju alltid risken att klåfingriga räknenissar på finansdepartementet hyvlar ner den alltför vidlyftiga budgeten till nästa år. Nitiska sidabyråkrater i Stockholm drar sig inte heller för att censurera och frisera larmrapporter som skickats hem från de olika platscheferna på biståndskontoren. Veckobreven från fältet bör helst vara vackra högtidstal som drar en slöja över biståndsprojektens tillkortakommanden och bedyrar att demokratiseringsprocesserna i de afrikanska mottagarländerna går framåt. Avslöjande rapporter om försnillning av biståndspengar, krigsfinansiering och terror mot landets egna befolkning kan ju skada Sidas rykte i Sverige och rasera biståndspolitikens legitimitet. Sammanfattningsvis beskriver Nilsson, precis som Mwenda, en biståndsindustri som kastat alla etiska hänsyn överbord och lever i symbios med totalitära regimer.

Vad göra? Sverige bör naturligtvis skärpa kontrollen över vart biståndspengarna tar vägen och avbryta alla de projekt som gynnar odemokratiska regimer och bidrar till att finansiera krig. Afrikas grundläggande problem är inte bristen på ekonomiska resurser, skriver Nilsson. För att styrka den kontroversiella tesen hänvisar han till Said Adebayo Adedeji som bland annat varit generalsekreterare för FN:s ekonomiska kommission för Afrika. Adedeji hävdar att Afrikas kris i grund och botten är politisk även om den får katastrofala ekonomiska konsekvenser. Det kalla krigets supermaktskonkurrens har, tillsammans med det postkoloniala arvet, strypt den demokratiska processen i många afrikanska länder och jämnat vägen för brutala diktatorer.

År 2000 undertecknades FN:s Millenniedeklaration av världens stats- och regeringschefer. Enligt det första av de åtta millenniemålen ska fattigdomen i världen halveras till 2015. Enligt det andra ska världens alla barn gå i grundskola 2015. Självfallet måste Sverige ställa upp och dra sitt strå till stacken. Dock finns det ingen metod som garanterar att allt bistånd hamnar där det ska. Boken Sveriges afrikanska krig bidrar till att kasta ljus över den problematiken.

Bok om bistånd på villovägar

Bistånd kan göra det möjligt för regimer att starta krig istället för att lindra nöd. Det är en slutsats som kan dras av journalisten Bengt Nilssons nyligen utkomna debattbok Sveriges afrikanska krig, skriver Carl Johan Gardell.