Bodbetjänten som blev professor
Det är i år 150 år sedan Carl Edvard Zedritz dog. Han var under sina tidiga ungdomsår bodbetjänt i Stockholm och blev efter några glada studentår en allvarligt sinnad professor i latin, skriver Tom Lundin.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Efter flytten till Uppsala, 1828, bodde han i många år på Nedre Slottsgatan. Han gifte sig 1838 med Eriana Elisabeth Nyström (f 1814) från Uppsala. De fick två söner och två döttrar, varav den ena, sedermera gift Warmuth år 1903 donerade originalmanuskriptet till Den Turkiska Musiken eller Stockholms-Resan till Carolinabiblioteket.
Carl Edvard Zedritz blev student och skrevs in som novitie vid Västmanlands-Dala nation 1828, recentior vårterminen 1829 och junior vårterminen 1830. Den unge Zedritz val av studentnation visar att man inte vid den tiden var helt bunden till den egna hembygden. Kanske var det så att han kände en samhörighet med borgmästaren i Falun, Georg Zedritz (död 1738) och faderns västmanländska ursprung.
Han uppbar under sina första terminer Zedritz stipendium, som var en donation från 1732 av handelsmannen Johan Zedritz i Stockholm.
Detta stipendium skulle enligt donators önskan tillfalla "den studerande ungdomen uti Upsala ? som äro medellösa, och visa sig till studier vara goda ämnen samt äro af Uplands Nation: men skulle någon ? sig infinna af mina Slächtingar ? så skola de samma för andra niuta af detta stipendium han må vara af hvad Nation eller Landskap han vara må ?"
Turkiska Musiken bildades år 1828 med Zedritz som en av grundarna och utmärkte sig under de följande åren genom att nattetid framföra "turkisk musik" med grytlock och visselpipor på stadens gator.
En av sällskapets utflykter företogs till Enköping och finns beskriven av "Sancho" (pseudonym för Zedritz) i Maskeraden i en småstad. Hur man mötte den förvånade lokalbefolkningen skildras av Sancho:
"På torget mötte oss det kostligaste skådespel. En talrik folkmassa var där samlad, nästan i en kvadrat, och därinom gårdagens bekante av studerande och stadsbor. Dallot visade nu sin talang som konstridare, klädd uti gula underkläder av skinn och vita ullstrumpor, men utan rock, väst och skor. På huvudet hade han en brokig schal, omvirad av den Turkiska Turbanen, framuti vilken höjde sig stolt en sopkvast omgiven av två gåsvingar. Glädjen var högljudd, och hjälten, som i sittande ställning, med ena handen i svansen, lät springaren löpa för lösa tyglar, mottogs på alla punkter av smattrande handklappningar."
Utflykten till Stockholm året därpå (1835), också skildrad av Carl Edvard Zedritz, var sannolikt den sista av Turkiska Musikens härjningar. Han berättar i boken Den Turkiska Musiken eller Stockholms-Resan:
"Tidigt på våren vandrade en Studerande, känd under namn af Gråskepparen eller, såsom han för kortheten skull benämndes, Skepparen, ned åt det så kallade Islandet i Staden ***, och forskade med kringilande blickar, hvad året led. /?/ Det stundade nu mot aftonen, då det vanliga sällskapet samlades hos Bång (Sven Wilhelm Wijkman).
Sällskapet splittrades efter "Stockholms-Resan" 1835 eftersom flera av medlemmarna avlade sina examina och lämnade Uppsala. Ur spillrorna av detta kotteri uppstod "Juvenalerna", som hade sin första sammankomst vid Eklundshof just detta år.
Några milstolpar i Zedritz akademiska karriär:
1833 promoverad till filosofie magister och docent samma år.
1845 extra ordinarie professor.
1852 ordinarie professor i romersk vältalighet och poesi.
1858-1859 inspektor vid Västmanland-Dala nation
@3a Text ui:Zedritz disputerade för magistergraden år 1833 med avhandlingen De origine et natura metamorphoseos ex ovidiano maxime metamorphoseon. Under åren som akademisk lärare, 1842-1858, presiderade han vid 12 akademiska avhandlingar. De flesta av Zedritz egna skrifter, noveller, dikter och skisser, publicerades anonymt. Dessa samt några av hans estetiska och filosofiska avhandlingar publicerades posthumt i hans samlade skrifter år 1862. Två skrifter om verksamheten inom Turkiska Musiken trycktes redan 1834 och 1835.
Enligt uppgift kom Zedritz under 1850-talet att genom en artikelserie i Aftonbladet (1856) framlägga "öfvertygande skäl för lämpligheten" att flytta Uppsala universitet till Stockholm. Denna uppfattning delade han med en del andra - men dess bättre omsattes tankarna inte i verklighet.
Carl Rupert Nyblom skildrar i sina memoarer (1908) sin kontakt med Zedritz från våren 1853. (Nyblom beskriver sig själv i tredje person):
"Den tredje vars föreläsningar han hörde, var professor Zedritz, latinare, som behandlade Juvenalis' satirer. C. R. var nyfiken på denne senromantiske författare, som han nu gjorde bekantskap med, under det han samtidigt för sig själv genomgick Horatii satirer. Zedritz var den vackraste gubbe, man kunde se. Han förälskade sig i honom till den grad, att han skrev över honom en dödsruna på antika strofer vid hans död 1859. Han ångrade sig ej, att han följt Zedritz' ledning."
Nyblom skrev bland annat följande i sin minnesruna, 1859:
Menniskolif förgå liksom hafvets vågor:
En den andra jagar i ständig vexling,
Upp mot skyn de stiga - och sjunka sedan
Stilla i djupet.
/?/
Som med blicken visst sin verld beherrska,
Ädel, majestätisk som Gudars konung
Stod i Olympen;
/?/
Nu har hjertat stannat, - det klappar icke,
Nu är lågan slocknad i ögats himmel,
Intet vänligt ord till vårt öra tala,
Bleknade läppar.
Zedritz avled den 17 mars 1859 till följd av "inflammation" och begravdes en vecka senare på Uppsala Gamla Kyrkogård av professorskollegan och kyrkoherden Anders Erik Knös.