Bob Dylan en driven memoarförfattare

När legenden Bob Dylan presenterar sina nedskrivna Memoarer, närmare bestämt den första av flera utlovade delar i en självbiografi, tycks han väcka reaktioner av liknande slag som när ljudfilmen introducerades. Dylan talar! Med en personlig, stadig stämma dessutom, i en överraskande välskriven memoarskildring som på en gång ger glimtar av privatmänniskan och konstnären Dylan, och utgör ett stycke tidsskildring från 1960-talets USA, med tonvikt på folksångarlivet i New York.Privatmänniskan Bob Dylan har ju varit tämligen stum genom åren, medialt sett. I intervjuer har han många gånger gett ett kryptiskt och svårtolkat intryck, som om han drivit gäck och lagt ut rökridåer gentemot dem som försökt närma sig honom.Prosapoesin i hans tidigare bok Tarantula och den experimentella långfilmen Renaldo and Clara, med Dylan som "sig själv" i huvudrollen, har inte heller gett så många ledtrådar till människan bakom mytfiguren.Gläntar på dörrenMen nu gläntar han alltså på dörren och intrycket blir något helt annat än den avskärmade, närmast katatone figur som uppenbarade sig vid Polarprisutdelningen i Stockholm häromåret. Memoarskrivaren Bob Dylan är ingen avskärmad egotrippare, hans skildring är sprängfylld av minutiöst regi­­st­rerade ögonblicksbilder och intryck, miljödetaljer och stämningar, för att inte tala om det myller av människor läsaren möter. Det är folksångare och beatniks, branschfolk och diverse berömda artistkolleger, men också helt vanligt folk. Som memoarskrivare framstår Bob Dylan som en omsorgsfull iakttagare av både sig själv och omgivningen.Boken är dock inte på något sätt kronologiskt enhetlig, utan har mer karaktär av spridda nedslag ur hans liv och karriär, med de första åren i New York i början på 1960-talet som berättelsens nav och återkommande fokus, då Dylan var en ung okänd sångare med skyhöga ambitioner. Men också nedslag längre fram i karriären, i skarven mellan 1960- och 70-tal då han sökte frigöra sig från sin ofrivilliga roll som generationspoet, ända fram till inspelningen av 1989 års album Oh mercy som blev något av en artistisk pånyttfödelse.Det är förvisso mycket som förbigås, också i fråga om spektakulära brytpunkter i karriären. Den uppmärksammade motorcykelolyckan 1966, som enligt många satte punkt för Dylans tidiga konstnärliga guldålder, nämns bara i en mening.Barndomens pojklekarÅ andra sidan ger han inblickar i såväl sin bakgrund som sitt familjeliv. Han berättar om födelseorten Duluth i Minnesotas ståldistrikt, om barndomens pojklekar, om mormodern som var turkisk emigrant och kom till USA via Ryssland, om fadern som var vanlig arbetare. I fonden skymtar ett USA med kommunistskräck, där barnen fick öva sig att huka under skolbänkarna för att ta skydd mot kärnvapenattacker.Själv framstår den unge Dylan som en outsider, som inspirerad bl a av Kerouacs klassiska generationsroman På drift bröt upp från den småskaliga hemmiljön för att söka etablera sig som folksångare i Minneapolis och sedermera New York. Han berättar om ankomsten till New York, med gitarren och några slitna klädtrasor som enda bagage, och hur han började framträda på oansenliga klubbar och barer i Greenwich Village, kyffen med fotogenlampor och sågspån på golvet. Efter hand fick han uppträda på det mer etablerade folksångarkaféet The Gaslight, med hjälp av den äldre kollegan Dave van Ronk som i boken framstår som något av mentor för honom. Intrycken från The Gaslight skildras så levande att man riktigt kan känna stämningen och trängseln.Den unge Dylan tycks ha varit besatt av den amerikanska folksången, rotmusiken, blues­en, av den sjungna treminutersberättelsens uttryckskraft och möjligheter. Som en svamp sög han upp olika influenser. I boken skildras hans första tumultartade intryck av artister som Woody Guthrie, Robert Johnson och Hank Williams, varav i synnerhet Guthrie blev en portalfigur för den aspirerande folksångaren, en ikon som han efter hand var tvungen att frigöra sig ifrån. Dylan berättar att han ett tag bara ville spela Guthries sånger.Lite mellan raderna avtecknas hur han mejslar fram sitt eget konstnärliga credo, i en ambition att skriva sånger som "går bortom det vardagsspråkliga" och överskrider vedertagna former, men samtidigt inte är anpassade till några moderna ideal. Dylan berättar hur han på bibliotek sökte upp tidningsartiklar från 1800-talet för att vidga sin referensram, och få en känsla av hur det dagliga livet tedde sig då.Vidöppna sinnenHan verkar ha tagit in det mesta med vidöppna sinnen, inklusive litteraturen i bohemvännernas välförsedda bokhyllor, filmer och teaterdramer, bildkonst, jazz och klassisk musik, diktare som Rimbaud och en kompositör som Kurt Weill som gav ytterligare inspiration till att skriva sånger som är "större än livet". Freuds psykoanalys avfärdas dock snabbt, vilket kan te sig paradoxalt med tanke på de frilagda medvetandeströmmar som tycks genomsyra många av Dylans främsta sånger.Tidigt verkar han ha sett en avgörande skillnad mellan sig själv och den tidens framgångsrika låtskrivare i New York, "sångkosmetikafabriken" Brill Building. Dylan var inte intresserad av att skriva radiovänliga populärmelodier. Men här som oftast finns en motsägelse i vad han säger. Dylan förklarar samtidigt att han inte alls har något emot mer kommersiella folksånger av typ Waltzing Matilda, ja inte heller artister som Frank Sinatra eller Elvis, några av dem han uttalar sig uppskattande om.Och det ligger lite av ironi i att en så obändig ung konstnär förmådde skriva sånger som tagit sig in i människors medvetanden över hela världen, sånger som Blowin' in the wind, eller The times they are a-changin' med sin klassiska generationsappell:Come mothers and fathersthroughout the landand don't criticizewhat you can't understandYour sons and your daughtersare beyond your commandYour old road is rapidly aginJag slås av att flera av de personer som gör intryck på den unge Dylan tecknas på ett likartat, lätt romantiserat sätt i boken. Det är tuffa outsiders med smarthet och integritet, närmast som potentiella hjältar ur någon westernberättelse. Ett exempel är Ray Gooch som den bostadslöse Dylan ett tag är inhyst hos. Gooch framstod som en person som "hade sett livet, uträttat något och upplevt romanser, som hade flackat omkring ? som om han när som helst kunde erövra och härska när han hade lust". Eller folksångaren Cisco Houston som var "stilig och elegant med sin pennsmala mustasch och såg ut som en korthaj på en flodbåt, som Errol Flynn".Den starke outsidernDylan bekänner att han alltid hade föreställt sig att dö i något heroiskt fältslag, hellre än i sängen. Han fastnar för namn som eggar det äventyrslystna sinnet och beskriver sitt eget omsorgsfulla namnbyte från Robert Zimmerman till Bob Dylan. Inte Bobby, det lät för uppsluppet. I en tidig intervju fejkar han sin egen bakgrund. Vid närmare betraktelse tycks westernromantiken finnas inbyggd som en komponent i hans konstnärskap, med myten om den starke outsidern, "the outlaw".Och det är i första hand männens värld som skildras i boken, även om Dylan ger överraskande glimtar från förhållandet med en tidig flickvän, liksom sedermera familjetillvaron som make och far. I det senare fallet har bilden föränd­rats, Dylan är den jagade generationspoeten som i tider av omvälvningar och studentuppror, kring 1968, söker avskildhet och helst av allt vill leva vanligt familjeliv.Mer eller mindre galna beund­rare gör pilgrimsfärder till hans gård och t o m artistkolleger ser honom i rollen som ett slags Messiasfigur, "revoltens överstepräst" som Dylan med avsmak uttrycker det, något han inte för en sekund tycks ha identifierat sig med. I boken lyckas han förmedla något av ångesten i att känna sig inringad från alla håll, som en bur­fågel.Ett nytt tonfallEtt annat avsnitt tar sin utgångspunkt i hans konstnärliga torka i mitten på 1980-talet. Självutlämnande berättar Dylan om en kreativitetskris då han tycks ha varit på väg att lägga av, med sinande inspiration under en turné med Tom Petty (märkligt nog ger en konsertvideo från samma turné ett väl så vitalt intryck). Dylan beskriver hur han så småningom hittar ett nytt tonfall, en ny röst, och förändrar sitt inarbetade spelsätt på gitarren. Samtidigt vill han komma ut till en ny, yngre publik som inte vuxit upp med hans gamla sånger.En vändpunkt kommer med det kritikerhyllade albumet Oh mercy, vars mödosamma tillkomst beskrivs mycket ingående. Dylan kommenterar, ja rent­av analyserar sina sånger på den skivan och bjuder läsaren på bortklippta textverser. Så olikt Dylan, den hemlighetsfulle. Han framstår för övrigt som en mycket medveten artist vad gäller gestaltningen av sina sånger, den musikaliska formen.Sammantaget kan memoarboken sägas lägga en hittills okänd sida till hans konstnärskap, i fråga om den drivne och underhållande självbiografikern, med stilistiskt schvung och inlevelse, rentav så att själva tonfallet i avsnitten från de tidiga åren får något ynglingaaktigt rastlöst över sig. Man ser onekligen fram emot fortsättningen.Samtidigt med att den första memoarvolymen ges ut i Mats Gellerfelts smidiga översättning, kommer påpassligt nog en svensk utgåva av Dylans samlade sångtexter 1962—2001, något av en Dylanbibel om drygt 600 sidor (med sångtexterna i oöversatt originalskick).Skimrande bild@3a Text u indr.:Och alltjämt är det de metaforspäckade, mångbottnade texterna från 1960-talet som fascinerar mest, med inslag av både himmelsvisioner och apokalyps, ibland i en och samma låttext. T ex Mr Tambourine man som i skimrande bilder berättar om ett tillstånd av uppgivenhet, ett slags nollpunkt och därtill en längtan efter något bättre. Det kraftfulla bildspråket återkommer förvisso i många senare sånger, som t ex 1978 års Changing of the ­guards.Den nya sångtextvolymen är i princip en uppdaterad version av tidigare utgivna Lyrics 1962—1985, men tyvärr i något nedbantad form, utan den volymens vidlyftiga prosapoem och charmiga teckningar signerade sångpoeten själv.