Blomster-kungen firas med jubileumsbok

EN NY BOK. Den här veckan lär de flesta inte kunna undgå att påminnas om vem som var Sveriges genom tiderna främste vetenskapsman. Lite varstans firas Carl von Linnés 300-årsdag med utställningar, symposier, blomsterarrangemang etc, och naturligtvis står Uppsala i centrum för den här uppmärksamheten. Här ger universitetet bl a ut en jubileumsbok som sakkunnigt och noggrant, men ändå med några småleenden här och var, redogör för vad som finns kvar framför allt på festföremålets hemmaplan av växter och andra naturhistoriska föremål, möbler, böcker, brev och bilder. Det har blivit en även för botaniskt obildade njutbar och intressant läsning, inte minst tack vare det utomordentliga fylliga och väl valda bildmaterialet, som utgör ungefär hälften av hela volymen.
Somliga idé- och lärdomshistoriska verk präglas av författarnas fantasi och kreativitet, med överraskande och skarpsinniga associationer och slutledningar, medan andra mera bygger på träget faktasamlande och grundliga kontroller. Det dussin huvudsakligen upsaliensiska akademiker som tillsammans åstadkommit årets jubileumsbok lutar mest åt den senare traditionen, ganska självklart förresten eftersom det nog inte lär vara lätt att revolutionera vår bild av blomsterkungen, så mycket som skrivits om honom utan att det kunnat utlysas några paradigmskiften eller radikala omvärderingar. I motsats till Darwin väcker han inte våldsamma och motstridiga ideologiska känslor utan i stort sett odelad sympati. Folk föreställer sig honom som en pigg, ekorrögd och ständigt verksam smålänning, och den här bokens föremålsinventering och dagboksglimtar bekräftar med råge den gängse bilden.

Hur hann mannen egentligen vid sidan av sitt epokgörande botaniska system samla, analysera och hålla ordning på sina tusentals växter, hundratals djur från dägg- till blöt-, skriva tvåtusen bevarade brev och kanske minst lika många förkomna, inventera svenska naturtillgångar från Lappland till Skåne, undervisa både mer och mindre försigkomna elever och dessutom vara aktiv inom den tidens universitets- och nationsliv? Som Eva Nyström och Ann-Mari Jönsson påpekar finns det dokument som vittnar om hans engagemang i vad man i dag kallar studentsociala frågor; han ställde t ex under hela sin professorstid upp gratis som läkare för obemedlade studenter. Och Karin Martinsson noterar hur han gav sig ut i akademiträdgården nattetid med en lykta för att studera växternas sömn.

Det är knappast märkligt att t ex Linnésällskapet är det äldsta svenska sällskapet kring en beundrad person (bortsett från kungar), att hundraårsminnet av hans födelse 1807 var det första vetenskapliga jubileet eller att de trädgårdstokiga engelsmännen inte vill skänka tillbaka de många minnen och dokument som samlats i Linnean Society mitt i London. Men vid sidan därav finns förstås det mesta här i Uppsala, t ex hans märkliga s k plugghäst, en föreläsningsstol av en typ som väl ligger bakom ordets lite senare innebörd av flitig skolelev.

För dem som möjligen hoppas bli jubeldoktorer kan det kanske vara roligt att veta att bladen i lagerkransen då via sticklingar härstammar från ett av Linnés egna lagerträd. För alla oss andra kan det vara värt att veta att Linnés kopiösa korrespondens - ofta med lustiga eller originella formuleringar - nu snart ska läggas ut på det s k nätet; den tidigare avbrutna tryckningen har alltså i samband med det här jubileet övergått till digital form.

Linné skulle nog inte protesterat; han var med sin obotliga nyfikenhet ofta före sin tid, t ex genom att bygga upp en rad nätverk av naturvetare som via den tidens långsamma men dock märkligt fungerande postgång utbytte frön och rön med varandra. Praktisk smålänning som han var såg han till att påminna om eventuella fribrevsrättigheter - portot kan knappast ha varit lägre på den tiden för den som ville ha hem växter från Godahoppsudden eller Kina.
Massor av andra 1700-talskändisar passerar förstås revy i den här minnesboken - Grill, Alströmer, Celsius, Rudbeck och allt vad de hette. Möjligen blir man nyfiken på vart Linnés egna ättlingar tog vägen, om det t ex finns några rätt nedstigande kvar ännu i dag?

Hur Linné själv såg ut vet man ganska bra genom de utmärkta porträtt som finns, främst förstås Roslins apropå vilket Linné själv nöjt konstaterade att konstnären lovat att "aftaga mitt hufvud gratis" trots att han normalt "tager för hwart portrait 7 à 8000 daler".
Den som tydligast tar fasta på de humoristiska sidorna av Linnéfiguren och dess efterverkningar är lundensaren och idéhistorikern Gunnar Broberg. Han skriver om Linnés författarskap så som det bl a förvaras hos hans "gamla vän, ett vackert och nyttigt fruntimmer, Carolina", om hans 116 sammanträden som Smålands nations inspektor (förmodligen inte så tråkiga som det kan låta) och annat smått och gott åt det kåserande hållet. Sådana poänger bör inte missas ens av idé- och lärdomshistoriker. Även Carl Frängsmyr, känd från dessa spalter, som skriver om Linnéfirandet för hundra år sen, tar vara på sådana detaljer som att Karlfeldt fick skrivkramp när han skulle skriva texten till en festkantat, att Selma Lagerlöf i samma veva hedersdoktorerades och att firandet högtidligen spreds även till smärre orter som Almunge och Vaksala.

Hur det blir med den saken i år vet jag inte, men kanske är vi inne i ett nytt "attentatens och jubelfesternas tidevarv" som Strindberg kallade det. Ingen kan väl dock vilja sabotera den vänsälle, geniale och flitige blomsterkungen av Småland och Uppsala. Så det är bara att tacka och ta emot när det blir lite ståhej, inklusive den här faktaspäckade och ändå ganska lättsamma jubileumsboken.

Blomster-kungen firas med jubileumsbok

Jubileumsboken om Linné ger åtskilligt av intresse även för icke-botaniker, konstaterar Tore Winqvist.