Redan titeln, ”Färjan” skrämmer mig, den associerar till den bogvisirslösa färjan Estonia och färjekarlen Charon som paddlar själar till dödsriket över floden Styx. Romanen har även ett visst släktskap med den något mer idylliska tv-serien ”Rederiet”. Det gungande dansgolvet, heltäckningsmattorna i långa korridorer och baren där glasen klirrar i takt med sjögången tycks vara gemensamma nämnare. Med några knivsuddar relationstung Noréndramatik, en gnutta romantisk kärlek och den sortens mänskliga ensamhet som är lätt att identifiera sig med har Mats Strandberg blandat en skräckbrygd där vardagliga normala otäckheter övergår till att bli blodiga och skrämmande.
Färjan Baltic Charisma i Strandbergs berättelse kunde lika gärna heta Aniara och vara på väg ur kurs från Vintergatans stjärnsystem. Den är ett slutet rum, fyllt med tankar, drömmar och förhoppningar. Men också av tillkortakommanden, brustna relationer, sprit och karaokesång. Helvetets förgård före apokalypsen, om man så vill och apokalyps blir det, orsakat av ett änglalikt litet barn med alldeles för åldrade ögon.
Berättelsen rullar på ur ett fåtal huvudpersoners olika perspektiv. En ordningsvakt, en ensamstående sextioårig kvinna, en betydligt yngre dito, en slemmig före detta dansbandskung och ett homosexuellt par är några av dem. Alla är dock inte nödvändigtvis sympatiska. Berättargreppet med människor från olika samhällsskikt känns igen från filmen ”Titanic”, där en annan båt strävade mot katastrof.
Mats Strandmark skapade den hyllade Engelforstrilogin tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. I den upptäckte sex tonårsflickor sina magiska krafter och började bekämpa ondskan. Strandmark fortsätter här att skriva flyhänt och målande, tecknar några porträtt av en handfull människor i olika åldrar som alla hanterar sina öden olika. Några blir hjältar, andra inte. Och ofta beror det på vilka de var när de klev ombord, men inte alltid.
Som en studie i mänsklig krishantering är det mer än trovärdigt. Som skräckberättelse kan det bli lite väl många omtag. Det är lite för många odöda helt enkelt och blod och slafs i ett par varv för mycket. Men samtidigt är det en redigt och klart berättad historia med många bottnar, tydligt influerad av skräckmästaren själv, Stephen King.
Men slutet, det är värdigt en Polanski på skämthumör – alla som sett slutet till filmklassikern ”Vampyrernas natt” (1967) vet vad jag menar. Och samtidigt ger slutet faktiskt kalla kårar. Vem vet vad som kan dölja sig på en Finlandsfärja, bakom alla ytliga hemskheter, fylla och lyckokicksökande.