Egentligen är det ganska provocerande. Försvarsadvokaten Ferdinand von Schirach blir i sitt yrke serverad de mest osannolika brottshistorier som inte ens ett gemensamt deckarförfattarkonvent med Mankell, Nesser, Läckberg, Marklund och de andra skulle kunna spåna ihop. Von Schirach skriver ner de korta berättelserna, ger ut två smäckra böcker som översätts till över 30 språk och hyllas världen över.
Men så enkelt är det förstås inte. Den Berlin-baserade von Schirach, barnbarn till Hitlerjugends ledare Baldur von Schirach som under Nürnbergrättegångarna dömdes till 20 års fängelse för brott mot mänskligheten, är också en fenomenal berättare. Skuld är hans andra novellsamling som följer på den nyligen utgivna Brott och bygger på verkliga fall som von Schirach mött i tjänsten.
Gemensamt för de femton historierna är deras upptagenhet vid fall där rättskipning nästan aldrig innebär rättvisa i moralisk mening. Som i berättelsen ”Stadsfest”, om en flicka som gruppvåldtas och misshandlas av en orkester bestående av ordentliga, skattebetalande familjefäder, men där ingen av dem kan knytas till brottet eftersom DNA-spåren förstörts. Eller som i berättelsen ”Kvitt”, där en man i åratal misshandlar sin fru under tortyrliknande förhållanden, för att en dag mördas i sömnen av fruns nya pojkvän. Frun påstår att hon gjort det, rätten blundar för uppenbara indicier som pekar på en annan gärningsman och frikänner frun med argumentet att hon handlat i nödvärn.
Som läsare märker jag hur mordet på den sovande mannen känns helt rimligt, ja rätt, vilket uppenbart skaver mot andra uppfattningar jag har, dödsstraffets orättfärdighet för att bara nämna en. Det är just här von Schirach placerar sina läsare, i moralens och rättsstatens gråzon, genom att lakoniskt redogöra för fall där skillnaden mellan offer och förövare grumlas, och där rättskipningen oftast kommer till korta. Andra historier får magen att knyta sig av allt det som aldrig förklaras – som i ”Portföljen”, där en samling fotografier på arton lik, elva män och sju kvinnor, hittas i bakluckan på en hyrbil som stoppats i en rutinkontroll. Ursprunget till bilderna klaras aldrig upp och fallet läggs ned, men bilderna stannar på läsarens näthinna.
Von Schirach skriver en avskalad prosa, som snarare konstaterar än spekulerar eller estetiserar. I en intervju för den tyska veckotidningen Die Zeit säger han sig bara behöva några få meningar för att beskriva sina novellgestalter, och som läsare håller man med honom. Istället för överflödiga ornament präglas historierna i Skuld av ordkarg skärpa, där språket känns som små arsenikdoser av verklighet. Historierna klibbar fast i bröstet som en seg höstförkylning. Ändå tar boken slut alldeles för fort. Man får bara hoppas att förlaget också låter Lena Hammargren översätta von Schirachs tredje bok Fallet Collini, som nyss släppts på den tyska bokmarknaden.