För att skriva om politik och politiska partier måste man ha kunskaper men också de rätta personliga kontakterna. Christer Isaksson har arbetat på statsrådsberedningen i de innersta socialdemokratiska kretsarna och har ett brett socialdemokratiskt kontaktnät. När han nu har skrivit en bok om partiet och dess problem, Den nya vän(S)tern, är det en verklig insider som greppat datorn.
Det har både för- och nackdelar. Fördelen är förstås hans enorma kunskaper, nackdelen att han kanske står lite för nära, att han har vänskapsband och åsikter som hänger ihop med hans tid i partiets centrum.
Det är Socialdemokraterna med Mona Sahlin som ledare som är den nya vänstern, anser han. I motsats till hennes många kritiker i partiet är Christer Isaksson full av förhoppningar om Mona Sahlin. Hennes stora nederlag i fråga om att inte ta med Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet förklarar författaren bort med att det hela bara var en taktisk manöver för att tvinga Vänsterpartiet att acceptera de strikta budgetreglerna. Hon ville redan från början ha med Vänsterpartiet, skriver han.
Men det är svårt att tro på den förklaringen. Flera insatta bedömare har redan underkänt den. Varför skulle hon frivilligt utsätta sig för en så svår förödmjukelse och prestigeförlust? Mer sannolikt är att hon mot sin vilja tvingades acceptera Vänsterpartiet som partner eftersom hennes eget partis vänsterfalang körde över henne.
Christer Isaksson delar upp Socialdemokraterna i en höger- och en vänsterfalang alltsedan partiet skapades på 1800-talet. Bokens allra första och sista uppslag består av en grafisk uppställning av partiets ledande företrädare, placerade från vänster till höger, men också efter storstad-landsbygd.
Han placerar Mona Sahlin rätt långt till höger tillsammans med en stor del av partiledningen. Och så har det alltid varit, enligt författaren. Partiets ledning har alltid stått till höger i förhållande till partiets mitt, medan det alltid har funnits en majoritet till vänster bland partifolket.
Och vad är då mitten? Jo, där tronar förre statsministern Ingvar Carlsson.
Författaren tror att samarbetet med Vänsterpartiet i en regeringskoalition kommer att tvinga fram en vänstersväng hos partiledningen, vilket i så fall skulle glädja S-partiets vänsterfalang. Men så var det ju Miljöpartiet, som enligt Christer Isaksson blir den stora vinnaren i samarbetet alldeles oavsett hur det går i valet. Förklaringen är partiets attraktionskraft i storstäderna och dess självständighet. Miljöpartiet kan alltid hota att lämna samarbetet, vilket ger en styrkeposition.
Förlorar de rödgröna valet tror Christer Isaksson att Mona Sahlin efterträds av Carin Jämtin som partiledare. Hon står längre till vänster.
I boken finns långa listor med namn och personliga uppgifter och gissningar om eventuella statsrådsposter. För en nybliven politisk reporter måste boken vara guldgruva. Andra kanske saknar en mer ideologisk analys av partiets framtid.