Det finns ett foto av Bang där hon vid en tillställning under drottning Julianas statsbesök i Sverige står med några journalistkolleger och väntar på kungligheternas ankomst. Hon är iförd prydlig dräktklänning men har som vanligt basker på huvudet – och så har hon gjort det bekvämt för sig genom att sparka av sig de högklackade skorna.
Bilden är karakteristisk på flera sätt: när man läser Beata Arnborgs biografi om henne får man klart för sig att hon alltid var ute i god tid men framförallt börjar man uppfatta henne som ett slags journalistikens Pippi Långstrump, oförvägen, okonventionell, bländande, men med en sorg längst inne – en sorg som hade att göra med föräldrarna, kanske i första hand den begåvade men labila modern, och med att ha börjat sitt liv som en överviktig flicka med glasögon.
Beata Arnborgs biografi har något av samma andfådda tempo som Bangs liv så tydligt hade. Med ett språk som är effektivt om än inte alltid elegant följer Arnborg följer sin hjältinna – jo, i det här fallet är det verkligen på sin plats att tala om en hjältinna – från uppväxten och de första journalistiska uppdragen som volontär och biorecensent över den långa karriären på DN fram till de senare åren som käringen mot strömmen på Veckojournalen. Hon redogör för de otaliga – och ofta långvariga – resorna, många av dem till krigszoner jorden runt, för scoopen och kungahusbevakningen och intervjuerna med bemärkta personer från Indira Gandhi till Maurice Chevalier men framförallt för de intensiva engagemangen: först för Finlands sak under vinterkriget, sedan – och längst – för freden, mot kärnvapnen. Hennes övertygade pacifism fick henne inte bara att lämna skrivmaskinen för att gå ut och demonstrera utan ledde rentav till en månad på Långholmen efter att hon vägrat civilförsvarstjänst.
Också den privata Bang bereds ett generöst utrymme. Här handlar det om ångest, ett ofta självdestruktivt drickande, ett omättligt behov av bekräftelse, av chefernas och läsarnas jubel och ett dåligt samvete för det som aldrig blev av, i första hand den utlovade biografin om den stora förebilden Elin Wägner. Samtidigt handlar det om ett intensivt sökande som religiöst ledde henne till katolicismen och politiskt till vänsterpartiet.
Man är tacksam för att Beata Arnborg respekterat hennes – och hennes närmastes, dottern Ruffas och barnbarnens – integritet och inte trängt sig på med närgångna analyser: Bang kunde i och för sig vara ett tacksamt objekt för en feministisk forskare med queer-teoretisk inriktning. Ibland tycker man ändå att de många vännerna virvlar förbi så fort att de mest bara blir namn. Gärna hade man också velat veta litet mer om hennes förhållande till livskamraten Loyse Sjöcrona: av en dagboksanteckning framgår det liksom i förbifarten att det var åtskilliga uppdrag hon åtog sig helt enkelt för att kunna försörja Loyse som denna inte utan en viss aningslöshet förväntade sig och att hon själv såg detta som en bekräftelse på sin kärlek.
Krig, kvinnor och gud är en både spännande och berörande bok. Och även om några av de många citaten ur Bangs produktion nog kan te sig smått ansträngda i sin putslustighet övertygas man om Arnborgs bedömning att om hon inte skulle kunna bli lika stor i dag som hon var på sin tid så är felet inte hennes utan den journalistiska utvecklingens.