Bitskt om svenska kärnavfallet

Detta eviga avfall är en fyndig titel. Den syftar dels på att kärnavfallet från de svenska kärnkraftverken måste hållas åtskilt från människa och miljö i över 100 000 år, en ofattbar tidsrymd. Men titeln vittnar också om en - i det kortare perspektivet - evig debatt om vad man egentligen borde göra med skiten. Det giftiga avfallet finns ju, oavsett vad man tycker om kärnkraften.

SKB, kärnkraftsindustrins bolag som har i uppdrag att lösa slutförvarsfrågan, har de senaste 30 åren främst inriktat sig på den så kallade KBS-metoden. Den innebär att kärnavfallet kapslas in och placeras i tunnlar cirka 500 meter under markytan. Om allt går som SKB vill lämnar bolaget i slutet av år 2010 in en ansökan till regeringen om att få förlägga slutförvaret i Forsmark i Östhammars kommun.
Nils-Axel Mörner är docent i geologi och han har följt kärnavfallsfrågan sedan 1970-talet. Han anser att SKB:s metod är helt förkastlig och det är med stort intresse som jag ger mig i kast med att läsa boken. Nils-Axel Mörner jämför SKB:s vackra tal om KBS-metoden med Kejsarens nya kläder, han citerar Bibeln och Harry Martinsons ödesmättade rymdepos Aniara och han talar om hur dumt det är att inbilla sig att något alls kan hålla i 100 000 år.

Istider, kopparkorrosion och metangasexplosioner - mycket kan ställa till det i ett KBS-förvar, påpekar Mörner. Han förordar i stället ett annat alternativ (Dry Rock Deposit, DRD) där kärnbränslet finns tillgängligt inuti höga berg för tillsyn, reparation och utnyttjande i framtiden.
Boken ställer sig i vägen för den som helst vill lita på SKB. Den är raljerande, bitsk och stundtals underhållande. Men den gör inte läsaren mycket klokare i själva sakfrågan. Åtminstone inte undertecknad, som ändå följt slutförvarsdebatten i snart tio år som journalist. Mörner spelar på känslor och kommer sällan med fakta och exempel som visar att han faktiskt har rätt.

Något som hade kunnat bli riktigt intressant är kapitlet om vad som händer i urberget under årtusendenas lopp. Mörner har forskat vid Stockholms universitet i många år om jordbävningar, och visar i boken egna modeller som enligt författaren kullkastar SKB:s jordbävningsscenario. Antalet stora jordskalv i samband med landhöjningen efter den senaste istiden talar sitt tydliga språk, enligt Mörner. Och därmed borde SKB:s slutförvaringsmetod falla, blir slutsatsen. Problemet här är att det ofta saknas andra källor än författaren själv.
Att Nils-Axel Mörner är en av få forskare som öppet och rätt hätskt ifrågasätter SKB:s valda metod gör honom till en udda fågel. Det återstår att se om myndigheterna som ska granska SKB:s ansökan om att få bygga slutförvaret ger honom rätt. Vad evigheten säger om kärnavfallet får vi alldeles säkert aldrig veta.

Josef Nylén
Reporter på UNT:s allmänna redaktion

Bitskt om svenska kärnavfallet

Geologen Nils-Axel Mörner har skrivit en bok som ställer viktiga frågor om slutförvaret av det svenska kärnavfallet. Men författarens hätska tal om "ruffel och båg" inom kärnavfallsindustrin övertygar inte, anser Josef Nylén.