Bistånd på vift
Jan Mosander blottar misskötsel och korruption i sin granskning av det svenska biståndet, konstaterar Gunvor Hildén.
Jan Mosander vill se ett förändrat bistånd där pengarna når de verkligt behövande.
Foto: Ulla Montan
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Journalisten Jan Mosander har ägnat en stor del av sin arbetstid på Dagens Eko till att granska det svenska biståndet. Nu har han samlat sina Eko-inslag och bearbetat dem till en bok. Man minns inslagen, men den totala effekten ger en ännu mer bedrövlig bild av Sidas verksamhet. Kapitel efter kapitel beskriver misskötsel, ren korruption, felaktiga satsningar och försvunna pengar i en omfattning som man inte trodde var möjlig. Där var skruvfabriken som var skrot, där var bistånd som såldes vidare, där var biståndet som betalade LO-chefers resa till Vietnam, svenska bönder som fick uppdrag för 70 miljoner utan upphandling, bistånd till Mocambique som fick betala en banksvindel, en kompis till dåvarande finansministern som fick biståndspengar utan att behöva redovisa, med mycket mera.
Ett av de mest uppenbara exemplen på misskötsel är den så kallade Östersjömiljarden, förre statsminister Göran Perssons skötebarn. Regeringskansliet skötte miljarden, som så småningom blev tre miljarder, utan insyn. Tanken var att biståndet till Ryssland och Baltikum också skulle ge svenska jobb. Det blev totalt en handfull svenska jobb och inte särskilt mycket gjort i Östersjöstaterna. En riktig skandal, visar det sig. Någon ny Östersjömiljard lär det inte bli.
Kritiken är inte ny, men problemet är att den inte är politiskt korrekt. Goda krafter som ivrar för bistånd till fattiga vill inte befatta sig med missförhållandena. Det blir lätt så att den som kritiserar Sida uppfattas som motståndare till bistånd. Jan Mosander är ingen motståndare till bistånd, tvärtom. Men han tycker - helt rimligt - att pengarna också i verkligheten ska gå till de fattiga. På Sida, som hanterar 16 av biståndsmiljarderna, uppfattas han däremot som illvillig. När han begär ut offentligt material kan Sida alltför ofta inte hitta papperen, antingen för att man inte har registrerat dem eller, som det verkar ibland, inte vill hitta dem.
Men måste man inte räkna med lite svinn när pengarna ska hanteras i länder som inte har ett utvecklat lands resurser? Jan Mosander är väl medveten om problemet, men han tar bara upp de mest uppenbara fallen och sådana där Sida själv har gjort misstag, till exempel struntat i kontrollen.
Är hans kritik för hård? Är han ute efter att "underminera svenska folkets biståndsvilja" som det har stått i Sidas egen tidning? Strax innan Jan Mosanders bok kom ut publicerades Riksrevisionens granskning av Sida. Den gav en totalbild av Sidas verksamhet och var ännu mer förödande än Pengarna som försvann. På Sida försökte man försvara sig med ett motinlägg: Det var inte så farligt i alla fall. Forum Syd försvarade sig också. Men Riksrevisionen vidhåller sin kritik och menar att man har dömt ut hela Sidas kontrollsystem för bistånd via enskilda organisationer. Man har konstaterat brott mot lokala nationella lagar liksom mot svenska lagar. Men den svenska åklagaren hävdade att bevisningen inte räcker. Troligen är historien är inte slut än.
Jan Mosander har inga egna förslag till förbättringar. Men han citerar med gillande två utländska författare: Joseph Hanlon, som anser att pengarna bör ges direkt till de fattiga, helst till kvinnor, som har visat sig förvalta dem väl. Och Jean Ziegler, som menar att de rika länderna måste börja med skuldavskrivningar, avveckling av tullmurar och jordbrukssubventioner. Först därefter kan man börja tala om bistånd.
Uppenbarligen är det läge för en radikal omläggning av det svenska biståndet. Om Jan Mosander kan bidra till det har han gjort en god gärning. Det är högst osäkert om biståndsminister Gunilla Carlssons pågående reformer räcker.
En ny bok
Jan Mosander
Pengarna som försvann
Fischer & Co
Jan Mosander
Pengarna som försvann
Fischer & Co