”Jag bor i en stad som har Sveriges största kaktusodling.” Så lyder första meningen i Marcus Birros nya roman Att leva och dö som Joe Strummer. Torra kaktusar är också en metafor för huvudpersonens egen tillvaro.
Det namnlösa textjaget bor i Norrköping, närmar sig 40, har snott sin enda kostym på Myrorna och nyligen avslutat en halvårslång relation. Han går på AA-möten, har inte något jobb och hans två stora intressen är rockmusik och italiensk fotboll. Under tonårstiden hemma i Göteborg spelade han i punkgothbandet The Christer Petterssons, som närde högtflygande drömmar om att erövra världen. Dit räckte inte talangen och gruppen sprack när medlemmarna skaffade andra jobb, bildade familj och stadgade sig.
Alla utom textjaget.
Nostalgiskt minns han ungdomstiden, flyttar från stad till stad och har förhållanden lika korta som destruktiva. Hans två närmaste vänner från gruppen är Frank Öster, en enligt textjaget missförstådd och plågsamt självupptagen författare som givit ut tio böcker men ständigt ignoreras av kulturetablissemanget, och Daniel, en frilansande spelrecensent som nu bor i hus med fru och barn. Den sistnämnde gör demoskivor med patetiska svartsynta elvaminuterslåtar om självmord, incest och demoner som inget skivbolag är intresserat av. Det är dessa tre misslyckade figurer handlingen kretsar kring.
Romanens första del känns som en skruvad parodi på Nick Hornbys High fidelity men Birros romanfigurer blir karikatyrer snarare än trovärdiga gestalter. Hans formuleringsförmåga är knivskarp och han ställer upp klatschiga oneliners på rad, men mer än en samling underhållande kåserier blir det inte.
Betydligt bättre är romanens andra del, där berättelsen börjar engagera på riktigt. När Frank Öster likt Joe Strummer oväntat dör av medfött hjärtfel och Daniel samtidigt meddelar att han ska skiljas efter 15 års äktenskap skakar det om textjaget. Han beslutar sig för att resa till Göteborg och hylla Frank genom att återförena gruppen på begravningen. Under tågresan västerut förlorar han sig i minnen från tiden med bandet.
Det är i dessa återblickar som romanen griper tag på allvar. Skildringen av dåtidens undergroundscen i Göteborg är färgstark och målande. Det är grabbigt festande, spelningar i ockuperade hus, polisrazzior, porrbiografer, rökiga svartklubbar, sunkiga rockhak och möten med Sator, Thåström och Freddie Wadling. Man kan genomgående dra paralleller till den brittiska punkscenen på 70-talet och mytologiseringen av Joe Strummers liv.
Textjaget pendlar mellan nostalgiskt romantiserande och försök till vuxet avståndstagande. Författaren gestaltar övertygande hans kluvenhet inför sitt förflutna.
Att leva och dö som Joe Strummer handlar om sorgen över drömmar som går i kras och det patetiska i att närma sig 40 men fortfarande leva som en 20-åring. Men framför allt är det en välskriven hyllning till musikens kraft och förmåga att skapa samhörighet mellan de mest väsensskilda människor.