Biografi utan relevans för vår tid

Det är som "damen med lyktan" Florence Nightingale, den brittiska överklasskvinnan som vårdade de skadade från Krimkrigets slagfält, blivit ihågkommen. Precis som Moder Theresa har hennes namn blivit en synonym för självuppoffring, hängivenhet och ädelmod.

Ingenting kunde vara mer fel, hävdar Åsa Moberg i en nyutkommen bok, Hon var ingen Florence Nightingale. Människan bakom myten. Det är inte så att hon förnekar att Florence Nightingale hade många av de egenskaper som tillskrivs henne - godhet, generositet, engagemang - men hon var så mycket mer än bara sinnebilden för den fulländade sjuksköterskan, skriver Åsa Moberg. Hon var också författare till åtskilliga skrifter och pamfletter, en stridbar samhällsdebattör med åsikter om allt från kvinnofrigörelse till fattigdom, lönearbete och utbildning, en hårdför administratör och en förslagen och ofta manipulativ organisatör av den moderna sjukvården. Dessutom var hon religiös mystiker och en banbrytande statistiker.

Anledningen till att allt detta fallit i glömska och det enda som bevarats i det allmänna medvetandet är bilden av de osjälviska, änglalika kvinnan som går mellan de sårades sängar med sin oljelampa är att historien skrivs av män, hävdar Åsa Moberg. Patriarkatet förvanskar och förvrider bilden av historiens stora kvinnor så att de inte skall utmana den existerande könsrollsordningen. I sin bok vill hon bland annat visa hur "myten förvandlar en viljestark, handlingskraftig eldsjäl med makalös strategisk begåvning till en snäll, tyst person utan intresse för ekonomi eller makt", bara för att personen ifråga råkade ha fötts som kvinna.
För Åsa Moberg är ärelystnaden, rättvisepatoset och kompromisslösheten mer centrala drag i Florence Nightingales liv och karaktär än till exempel altruismen och det osjälviska tjänandet. Moberg är noga med att framhålla hennes egenskaper som "politiker, hårdhudad administratör och soldat", snarare än det fromma och självuppoffrande i hennes väsen.
Detta skapar emellertid en inre motsättning i boken, eftersom hon samtidigt uttrycker sin frustration över den konventionella manliga historieskrivningens vita fläckar. "Historia", skriver hon i inledningen, "det är en berättelse om män och krig, inte om kvinnor och sjukvård. Det vi får lära oss i skolan är hur män har dödat, inte hur kvinnor har vårdat."
Snarare än att uppvärdera dessa "kvinnliga" insatser och verksamhetsfält försöker emellertid Åsa Moberg beskriva Florence Nightingale på ett sätt så att hon blir "värdig" att upptas i det officiella manliga narrativet, genom att betona hennes intellektuella kapacitet och politiska insatser - eller beskriva henne som en "hårdför soldat".
Åsa Moberg har bland annat skrivit böcker om medier, vård- och miljöfrågor, men allra mest uppmärksamhet fick hon för Simone och jag - tankar kring Simone de Beauvoir, där hon lät Beauvoirs biografi speglas i sina egna livserfarenheter. I Hon var ingen Florence Nightingale tycks hon ha velat använda ett liknande grepp, men hon tillstår i inledningen att trots att hon läst hennes brev och dagböcker har hon haft svårt att "bli Florence med henne".

Detta är tyvärr något som märks i boken, som genomsyras av beundran, men saknar någon verklig identifiering och intimitet. Trots de frikostiga citaten ur Florence Nightingales egna skrifter och ett överflöd av charmerande kuriosadetaljer, till exempel om ugglan Athena som brukade sitta i hennes ficka, förblir människan Florence Nightingale ett mysterium. Delvis beror det kanske på Åsa Mobergs oförställda beundran, som gör skildringen alltför idealiserad. För att kunna upptäcka "människan bakom myten", som undertiteln lovar, måste man se hennes svaghet, brister och tillkortakommanden - allt det som gör oss mänskliga - men detta saknas i boken.

I slutändan är Hon var ingen Florence Nightingale en tämligen konventionell biografi. Första kapitlet inleds faktiskt med meningen "Florence Nightingale föddes 1820 och dog 1910". I kronologisk ordning, och utan att dra paralleller till sitt eget liv, berättar Åsa Moberg om Nightingales barndom, hennes "kallelse" till sjuksköterskeyrket (som inte existerade innan hon uppfann det) och resan till Krimkriget. Fokus ligger emellertid på hennes intellektuella arbete, i synnerhet hennes tankar om vård och sociala frågor. Tonen i boken är genomgående entusiastisk, men också saklig och informativ, och stundom något torr.
Det är utan tvekan mycket nytt man får lära sig, till exempel att Florence Nightingale var det brittiska Imperiets expert på Indien, trots att hon aldrig varit där. Efter att ha läst Åsa Mobergs bok är det svårare att tänka på henne som "damen med lyktan".
Frågan om varför det var så angeläget att revidera bilden av Florence Nightingale ger boken emellertid inget svar på. Trots att Moberg beskriver henne som "förbluffande modern" har jag svårt att känna att hon är relevant för vår tid - oavsett om hon håller i en lampa eller en penna.

Biografi utan relevans för vår tid

Åsa Mobergs bok om Florence Nightingale genomsyras av beundran, men saknar någon verklig identifiering och intimitet, konstaterar Catrin Ormestad.