Bill Clintons memoarer ger inblick i ett spännande liv

Bill Clinton är en kontroversiell person. Inte så mycket i Sverige kanske, men i USA väcker han uppenbarligen starka känslor. I sina mycket omfångsrika memoarer, Mitt liv, återkommer han gång på gång till sina fiender, "fanatikerna på högerkanten". Så här skriver han till exempel:Jag vann många val och jag tror att jag gjorde mycket gott, men ju mer jag försökte föra människor samman desto mer rasande blev fanatikerna på högerkanten.Den meningen är typisk för Bill Clinton på många sätt. Han är stolt över vad han gjort som politiker, inte bara som president utan också som guvernör i hemstaten Arkansas. Han har ett ovanligt förlåtande sinnelag och har uppenbarligen inte svårt att senare bli vän också med människor som har bekämpat och till och med förtalat honom.Men under hela sin politiska gärning har han tydligen blivit motarbetad av vissa personer med starkt konservativ läggning, inte bara av politiska skäl utan också därför att han var en nykomling, en som inte hörde till etablissemanget, en som kommit sig upp av egen kraft och därför inte alla gånger var medveten om de osynliga regler som finns i amerikansk politik precis som i alla andra länder.Och så var det fruntimmershistorierna. Det är tydligt att han hade svårt att hålla sig i styr och att han tog chansen när han fick den. Det var ett problem för hans fru och kanske också för hans dotter, men det angick väl egentligen ingen annan. I ett annat land, exempelvis Frankrike, skulle hans damhistorier bara ha förstärkt hans image som framgångsrik politiker. Men i USA var det en fråga om moral.Han skriver inte mycket om detta i sina memoarer. Däremot skriver han åtskilligt om hur skandalerna användes av hans fiender, om hur han mitt uppe i viktiga politiska händelser fick lämna allt för att förse åklagaren med dokument och ställa upp i förhör och hur detta sedan i sin tur utnyttjades politiskt av hans fiender.Efter att ha läst hans version framstår det åtminstone för mig som alldeles klart att både den så kallade Whitewateraffären och Lewinskyaffären var ett resultat av kampanjer organiserade av hans fiender. Han blev ju också juridiskt helt frikänd i båda fallen, även om det tog flera år och tärde hårt på hans krafter samtidigt som det skadade honom politiskt.Varför var han då så hatad? Hans politiska program var med amerikanska mått från början mycket vänstervridna. Han drivs av en stark social medkänsla, naturlig för en som vuxit upp som han med en alkoholiserad styvfar och ständiga ekonomiska problem. Att just han skulle nå den politiska toppen var från början helt osannolikt.Han lyckades därför att han har charm och en osannolik energi, han var helt inriktad på en politisk karriär redan från mycket unga år och ägde en ovanlig förmåga att skapa nätverk av vänner över hela den väldiga kontinenten. Han ville så uppenbarligen väl att vanligt folk ville ställa upp för honom. Han hade förmågan att mobilisera sina väljare, alltså det som förra årets demokratiska kandidat John Kerry saknade.En folkets manJohn Kerry och Bill Clinton är varandras motsatser på många sätt. John Kerry, som kom från östkustens överklass, är en person som inte utmärkt sig på något särskilt sätt, en intellektuell med bristande charm men med en stor kampanjkassa och ett oklart program. Han hade svårt att engagera väljarna. Hans bästa egenskap var att inte vara George W Bush.Bill Clinton fick verkligen folk att ställa upp och att gå och rösta, han hade visserligen en gedigen utbildning men gav framför allt ett intryck av att vara en folkets man samtidigt som han hade ett klart och socialt inriktat politiskt program som han höll fast vid. Redan som guvernör i Arkansas satsade stort på utbildning, sjukförsäkring och jobb. Och så fortsatte han också som president. Han led politiska nederlag, t ex när det gällde den allmänna sjukförsäkringen men fick i alla fall igenom delar av programmet.Den republikanskt dominerade kongressen stoppade många förslag, men han kunde kompromissa och lirkade på så sätt igenom förslag som ingen hade trott var möjliga att klara.En amerikansk president har sitt finger med i det mesta över hela världen. Bill Clintons berättelse om presidenttiden liknar påfallande mycket den populära amerikanska tv-serien Vita huset. Det är samma känsla av att allting händer samtidigt, att man springer eller flyger från kris till kris, att presidenten är centrum i en virvelvind av händelser som han bara delvis kan påverka.Tyvärr har Bill Clinton inte kunnat sovra i sitt rika material. Den del av memoarerna som behandlar tiden innan han blev president och den allra första presidenttiden är relativt lättläst och mycket intressant. Men skildringen av de åtta åren i Vita huset blir nästan som en dagbok. Tidvis får man följa Bill Clinton dag för dag eller åtminstone vecka för vecka. Och visst gör han en massa saker, försöker medla i Mellanöstern, tar itu med kriser i det forna Jugoslavien, försöker stoppa Nordkorea från att skaffa kärnvapen, tar itu med sociala problem etc.Fängslande men för långtMen till slut orkar man inte mer. Det blir alltför torrt att sida efter sida följa presidentens schema. Någon snäll person på hans förlag borde ha påpekat för honom att läsaren inte orkar med en bok med 1 062 stora sidor, den är tilloch med svår att hålla i.Med en hårdare redigering hade Bill Clintons memoarer kunnat bli en fängslande skildring av en komplicerad människa som nådde den politiska toppen och i åtta år var världens mäktigaste man. Nu skrev han för långt. Men för den som orkar ärdet trots allt värt besväret att läsa boken. Det är inte ofta man får inblick i ett så spännande liv.