Bildteater uppåt väggarna
Den nu utgivna praktboken om Vendels kyrka signerad Tord Harlin och Bengt Z Norström är en kulturgärning som inte kan överskattas, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
S:t Göran och draken och två scener ur den heliga Katarinas av Alexandria liv är de bäst bevarande målningarna i Vendels kyrka.
Foto: Tord Harlin
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Givetvis är det Tord Harlins bilder som gör den här volymen så överväldigande. Tvivelsutan har den med en mycket god fotografiskt blick försedde Harlin hittat ett välfungerande koncept, när han med sina översikter från olika kyrkorum och med närbilder, som med datateknikens hjälp i en hel del fall blir tydligare än originalen, öppnar läsarens ögon för all den prakt som ryms i detta arv från senmedeltiden. För den tillfällige besökaren handlar det om sådant som annars stannar kvar bara fragmentariskt eller som nöjer sig med att efterlämna lätta spår i hjärnans hårddisk. Men med dessa genomarbetade handledningar finns det i stället goda utsikter att de väcker den ursprungliga tanken med de här kalkmålningarna till liv. Som bildteater uppåt väggarna.
Den enda begränsningen skulle i så fall vara att kunskaperna om den bibliska historien inte längre är vad de varit. Eller att den skatt av berättelser som helgonlegenderna utgör efter sekler av lutherdom och åtföljande sekularisering helt försvunnit ur det allmänna medvetandet. Samtidigt är det inte långsökt att läsa Harlins och Norströms bok som ett angeläget debattinlägg. Och det gäller då bevarandet och vården av all denna konst från mitten av 1400-talet. När det talas om ett hållbart samhälle inför framtiden, måste detta självfallet också omfatta vårt rika kulturarv.
Härkeberga är förknippat med Albertus Pictor, Tensta med Johannes Rosenrodh. I Vendel hette mästaren Johannes Iwan. Det är han som signerat alla de målningar som Tord Harlin avbildat denna gång. Men boken innefattar också kyrkan i stort med dess bogårdsmur, stigluckor och blinderingar. Liksom prästgården och klockstapeln. För fullständighetens skull erinras också om fynden på kyrkans mark av båtgravar på 1880-talet. Även Örbyhus slott och dess betydelse för målningarna på valv och väggar har fått en egen vers.
I dag har utöver de olika ombyggnaderna blekningarna under årens lopp och de därav följande färgförändringarna gjort sitt till för att omgestalta den en gång så rika bildprakten. Men för församlingsborna 1452, när de för första gången beträdde den rikt dekorerade kyrkan i samband med någon gudstjänst, måste intrycket ha varit som att gå rakt in i en mäktig skattkista. Säkert kände de igen sig i de illustrationer som hämtat inspiration från det samtida medeltida vardagslivet och dess rustningsdetaljer, vapen och klädsel. Men bildserierna med alla berättelser ur Bibeln eller händelserna förknippade med olika evangelister, kyrkolärare, apostlar, teologer, helgon och en och annan påve bör också de ha väckt en hel del förundran.
Eftersom Vendels kyrka är en Mariakyrka finns Jesu moder och berättelser förknippade med henne företrädda på åtskilliga ställen. Triumfbågen över koret väckte säkert menighetens uppmärksamhet redan då med Kristus som den mäktige världsdomaren i samband med yttersta domen. Inte mindre åskådligt blir vad som väntar envar med helvetet eller himlen som alternativ. Och detta trots att det himmelska Jerusalem ser lite fallfärdigt ut. Men helvetet med dess gapande käftar och eldslågor förefaller inte särskilt trevligt det heller. Budord och bibelspråk, utspridda lite varstans, ger dock i viss mån vägledning för att undgå det ena eller det andra. Som i de tidigare böckerna fungerar enkla kartskisser som utpekare var de olika motiven är belägna.
Därutöver innehåller den här boken också särskilda avsnitt om både predikstolen, nattvardskärlen, sakristian och vapenhuset liksom dopfunten. För det mesta är det frågan om rent beskrivande prosa men vid något tillfälle, som när konfirmationen är på tal, får texten en lätt anstrykning av predikan. Men det är kanske allra mest när altaruppsatsen förevisas som läsaren sätts på verkliga prov. Inte på grund av boken, utan därför att det uppstår en stilkrock så att det säger tjong, när altaret och altartavlan från 1752 utan att darra på manschetterna försöker smälta in i en konstnärlig omgivning med helt andra förutsättningar och ideal.
Hur tänkte kyrkherrn, ärkebispen och de övriga gamle, kan man med fog undra.
Att Tord Harlin tillsammans med Bengt Z Norström med den här volymen dock lämnat ifrån sig ännu en av dessa värdefulla vägledningar till det uppländska kulturarvet är dock ovedersägligt. Man bläddrar, överraskas och läser i deras bok, undan för undan mer och mer absorberad av innehållet. Det är högst troligt att Vendels kyrka kommer att få utsträcka öppettiderna i sommar för alla som vill komma och titta.
Tord Harlin och Bengt Z Norström
Vendels kyrka
(Z-PRoduction, Uppsala)
Vendels kyrka
(Z-PRoduction, Uppsala)