Bilder som skapar världen
Ungdomsverk av Anselm Kiefer och en stor retrospektiv av Hiroshi Sugimoto blir det här Berlinbesökets konstnärliga höjdpunkter, skriver Cristina Karlstam.
Foto: Hiroshi Sugimoto
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För ett par år sedan var det Brunnenstrasse som var den nya heta adressen med flera unga gallerister som lockade med intressanta utställningar. Förra året samlades ett 10-tal väletablerade gallerier på adress Lindenstrasse 34-35. Initiativtagare till detta cluster av gallerier var svenska Claes Nordenhake som i sommar upplåtit sitt galleri åt en utställning av Gunilla Klingberg.
Det senaste gallerisamarbetet har adress Halle am Wasser och är beläget alldeles bakom konstinstitutionen Hamburger Bahnhof på Invalidenstrasse. Och som om inte detta vore nog är man nu i full gång med arbetet på den provisoriska konsthall som ska inrättas vid Schlossplatz i väntan på återuppbyggnaden av det efter kriget rivna slottet mitt emot Lustgarten i gamla öst. Redan i september ska den tillfälliga vita kuben stå klar och invigas med en utställning av Sydafrikabördiga Candice Breitz, liksom så många andra unga samtidskonstnärer numera bosatt i Berlin.
På Brunnenstrasse fortsätter Birgit Ostermeier sin progressiva utställningsverksamhet. I sommar har hon visat en utställning av skulptören eller snarare obejektkonstnären Christian Korth. Konstnären är född i USA men även han numera bosatt i Berlin, där han för en tid sedan hade en uppmärksammad utställning i en av stadens U-bahnstationer. I sin galleriutställning på Brunnenstrasse visade Korth bland annat assemblaget Last Boat to Reality, där diverse föremål som ölflaskor, T-shirts och skurborstar placerats i en båt och på typiskt Korthmaner svepts in i plast. Ett annat verk består av en vägskylt med motsägelsefulla budskap ägnat att markera den existentiella förvirring och sent-på-jorden-stämning som Korths verk gestaltar. You will never be the same, you will never change, it will be a long time, är utställningens träffsäkra titel.
Till Birgit Ostermeiers stall hör den polskfödde målaren Roman Lipski. Polska institutet på Burgstrasse visar i sommar en utställning med Lipskis gåtfulla, fascinerande måleri. I början av september kommer den att avlösas av en grupp kvinnliga polska konstnärer, bland dem Elsbieta Jablonska och Anna Baumgart, båda bekanta för den Uppsalapublik som såg utställningen i Musikens hus i samband med årets polska kulturdagar i Uppsala.
Till det riktigt sevärda denna konstsommar i Berlin hör den indiska konstnären Shilpa Guptas verk, exponerade såväl i Galerie Volker Diehl på Lindenstrasse som i Galerie Bodhi Berlin i nya Halle am Wasser på Invalidenstrasse. Sammanlagt rör det sig om ett 20-tal verk i olika tekniker av den internationellt mycket uppmärksammade Gupta som Berlinbesökaren nu kan se. Guptas konst handlar om språk och översättning, om nationalitet, identitet och globalisering, för vilket hon finner ständigt nya formuleringar och uttryck.
I en stad med över 400 gallerier och en mängd museer handlar ett besök inte minst om att välja och att välja bort.
@3a Text ui:Den stora publikmagneten, utställningen om Babylon i Pergamonmuseet, får stå tillbaka för ett besök i Neue Nationalgalerie vid Potsdamer Platz. I Mies van der Rohes strama arkitektur visas denna sommar en retrospektiv utställning av en av världens främsta fotokonstnärer, japanen Hiroshi Sugimoto. Sällan har väl museets arkitektur stämt bättre med den presenterade konsten. Sugimotos forskningsarbete med bild och avbild, illusion och verklighet är som gjort för dessa lokaler: rymden, stramheten, den arkitektoniska renheten är den perfekta fonden för alla dessa bilder av världshaven, tomma teatersalonger, dioramor, historiska gestalter och inte minst de allra senaste verken betitlade Lightning Field. Sviten Lightning Field blir klimax i en på en gång saklig och svindlande vacker utställning; blinkningen till konstnären Walter de Maria blir en extra krydda.
However fake the subject, once photographed it's as good as real, skriver Sugimoto som ett slags motto vid sina bilder av vilda djur och natur som i själva verket är avfotograferade dioramor. Mottot kan gälla hela detta självmedvetna konstnärskap som utan att blygas tar sig rätten att med fotografin skapa en verklighet så god som någon annan. Det är i ljuset av detta credo man också bör se hans bilder av historiska personer (avfotograferade i Londons vaxkabinett).
Vid sidan av Sugimoto blir den tyske konstnären Anselm Kiefers utställning på Kupfergraben 10 det här Berlinbesökets höjdpunkt (i konkurrens med Wolfgans Tillmans och Anna och Bernhard Blume i Hamburger Bahnhof och ett 20 tal samtida amerikaner hos Deutsche Guggenheim). 1969 genomförde den då 24-årige Kiefer en europeisk resa som kom att innebära en undersökning av den personliga identiteten i relation till vad som brukar kallas den tyska skulden. Det handlade om en frivillig uppgörelse med det nationella traumat efter nazismen. Resultatet blev ett antal målningar, Heroisches Sinnbild, där Kiefer porträtterat sig själv i skilda europeiska miljöer, i samtliga fall med armen sträckt i nazihälsning.
Målningarna har ända tills nu förblivit i privat ägo. Nu visas de för första gången offentligt, samtidigt som Anselm Kiefer fått den tyska bokhandelns Fredspris 1008 för sitt genreöverskridande konstnärskap.
I Hamburger Bahnhofs fasta samlingar intar Kiefers verk Volkzählung från 1991 en central position. Den rumsligt anspråksfulla installationen bestående av bok- och dokumentliknande former utförda i konstnärens favoritmaterial bly är en expressiv gestaltning av Kiefers hela konstnärskap med dess seriösa och konsekventa samtids- och samhällsanalys. Sin alldeles speciella aktualitet får verket i ljuset av såväl det prestigefyllda fredspriset och utställningen med de utmanande och långt ifrån okontroversiella ungdomsverken. Tydligare än kanske någonsin blir Kiefers betydelse som konstnär demonstrerad.