Få har nog undgått att det i år pågår ett stort Shakespeare-jubileum, som kulminerar nu kring fyrahundraårsdagen av den store skaldens död. En del i firandet är Hogarths ambitiösa projekt där ett antal författare fått i uppdrag att tolka varsitt verk av Shakespeare. Nu kommer två av dessa omdiktningar på svenska, Jeanette Wintersons version av ”En vintersaga” och Howard Jacobsons tolkning av ”Köpmannen i Venedig”.
Ingen av dessa hör till Shakespeares mest spelade pjäser. I fallet ”Köpmannen i Venedig” beror den relativt låga spelfrekvensen inte på att det är en dålig pjäs, även om komedin inte hör till Shakespeares mest briljanta, utan snarare på pjäsens problematiska innehåll. Vid en första anblick är ”Köpmannen i Venedig”, med den judiske ockraren Shylock som dramats skurk, en utpräglat antisemitisk pjäs. Den är utan tvekan svårspelad i dag. Och nog speglar Shakespeares komedi tidens förfärande judehat. Ändå är jag inte säker på att det är riktigt att kalla pjäsen för rakt igenom antisemitisk. Då tänker jag inte bara på den klassiska har-en-jude-inte-ögon-monologen, utan också på det faktum att Shakespeare var en bättre författare än sin tid. Han lyckas fylla även den judiska karikatyren med en komplexitet som tvingar, åtminstone den sensibla åskådaren, till empati och eftertanke.
Howard Jacobson, själv jude och helt rätt man att ta sig an en omdiktning av pjäsen, tycks dela uppfattningen att det inte går att avfärda ”Köpmannen i Venedig” som helt och hållet antisemitisk. Jacobson har tolkat Shakespeares text och gjort om den till en mångbottnad roman om judiskhet, tradition och föräldraskap. Entydig antisemitism? Knappast.
Man skulle kunna säga att Jacobson behållit Shylock och samtidigt kluvit honom i två delar. Romanen handlar nämligen om den stormrike konstsamlaren Simon Strulovitch, en Shylock-figur, som en dag stöter ihop med den ursprunglige Shylock. Shakespeares rollgestalt har genom någon slags spricka i tiden och helt i linje med Shakespeares ofta fantasifulla tidslekar funnit en väg in i vår tid. Strulovitch kämpar, precis som den nye vännen Shylock en gång gjorde, med att hålla en ung utsvävande dotter inom såväl hemmets som traditionens hägn. Shylocks Jessica har här blivit Strulovitchs Beatrice, en sextonåring som väl medveten om sin närmast skrämmande skönhet, men bortkastandes sin uppenbara intelligens, helst spenderar sin tid genom att ligga med icke-judiska killar och festa i en artificiell dokusåpavärld. En värld där den halvt sönderopererade Anna Livia Plurabelle Cleopatra A Thing Of Beauty Is A Joy Forever Wiser Than Salomon Christine är drottning.
Riktigt krisartat blir det när Beatrice vill förlova sig med en dubbelt så gammal och intellektuellt mycket blygsamt begåvad fotbollsspelare, som dessutom dragit på sig en avstängning efter att ha använt en nazisthälsning som målgest. Inte direkt pappas drömparti. Strulovitch begär förvisso inte ”ett skålpund kött” från fotbollsspelaren för att denne ska få tillgång till hans dotter, men väl en betydelsebärande del av friarens nedre regioner. Det hela blir kort sagt en aning komplicerat.
Jacobson har skrivit en underfundig, tänkvärd och stundtals mycket rolig tolkning av Shakespeares original. Mest får man givetvis ut av boken om man har ”Köpmannen i Venedig” hyfsat färsk i minnet. Men även originalet förtjänar att återvändas till. Än är vår värld långt ifrån fri från rasism och antisemitism. Det finns med andra ord all anledning att ta sig an Shakespeares och Jacobsons besläktade texter.