Det sägs att det finns en förening som en gång om året packar sina ryggsäckar och beger sig till skånska gränsen. Väl där tar de fram spadar, spett och grepar och ränner dem i marken. Uppdrag: att avlägsna Skåne från Sverige. Målet: någon form av befrielse. Tramsigt kan tyckas, men gör nu ett litet tankeexperiment. Föreställ er att denna grupp hade ett reellt inflytande med representanter i riksdagen och lobbygrupper. Att de hade seriösa kampanjer och höll på att bygga upp ett parti. Där har ni en bild av Italien.
Man säger ibland att länder som USA och Israel är splittrade, men egentligen är det ingenting mot Italien. Det finns nog inget land i väst som är så kluvet mellan nord och syd, mellan ett politiskt och ett civilt samhälle och mellan en blytung intellektuell tradition och en fördummad samtidskultur. Tänk å ena sidan på Lega Nord (och deras imbecilla bröl om att spetta bort Syditalien) och tänk å andra sidan på Umberto Eco eller Antonio Tabucchi och den stolta bildningstradition de representerar. Där har ni Italien i ett nötskal.
Det är också där någonstans som den italienska författaren Roberto Saviano rör sig. Efter boken Gomorra, som gjorde honom till en förföljd författare, har han strukit runt i denna spricka. Likt en arkeolog har han rört sig i trånga utrymmen mellan stora bergsmassiv, skrapat på avlagringar och sökt efter benrester. Allt för att avtäcka det säregna mentala landskap som vilar under den italienska jordytan. För det har han som sagt fått betala, men han har också prisats. I Sverige har han pålitliga pr-agenter som DN:s kulturchef Björn Wiman, bloggaren och författaren Bodil Malmsten och nyligen mottog han det prestigefulla Palmepriset. Att han dessutom fått stjärnförläggaren Dorothea Bromberg har gjort att allt som runnit ut ur hans penna har blixtöversatts, tryckts i rejäla upplagor och hissats till skyarna.
Själv måste jag dock erkänna att jag tycker att han är något haussad som författare. Jag läste Gomorra när den kom och upplevde den som pratig, långrandig och stilistiskt undermålig. Dessutom tyckte jag att det hade skrivits bättre böcker om den italienska maffian. I Sverige har vi till exempel Tomas Lappalainens utmärkta Camorra som på ett mycket skickligare sätt visar hur maffian trängt upp ur resterna av ett havererat kapitalistiskt projekt. Det är därför med viss skepsis jag slår upp den på svenska nyutkomna Kom med mig - en samling rykande färska essäer av Saviano. Att texterna dessutom skrivits för ett tv-program och är komponerade för att läsas i rutan gjorde mig knappast mera upphetsad.
Och till en början besannas min skepsis. Saviano är fortfarande en relativt undermålig författare som alltför ofta trycker in alldeles för mycket ointressant fakta i sina texter. Kom med mig är på så sätt en pratig samling texter, som långa trumvirvlar mot ett uteblivet crescendo. Ämnena är dock intressanta: texterna cirklar runt fenomen som sophantering, förtalskampanjer och jordbävningar - alla sedda ur ett indignerat samhälleligt perspektiv.
Och när jag är sådär halvvägs in i boken så händer det plötsligt något. Plötsligt ser jag med vilken konsekvens Saviano skriver, med vilket mod. För bakom varje katastrof, bakom varje enskild tragedi, börjar man som läsare ana konturen av en mörk materia. Det som Saviano hela tiden återkommer till, om det så gäller hanteringen av en jordbävning som planerandet av ett handikappboende, är den skriande bristen på statsmedvetande som plågar Italien. Och ur denna brist tränger tre spöken ut, alla med välkända namn: Camorran, Maffian och 'Ndranghetan. Och det gör i slutändan Saviano till en viktig arkeolog i det moderna samhället.