Bilden av en verklig massmördare

Spaltkilometrar har skrivits om Förintelsen och Nazitysklands folkmords- och folkfördrivningspolitik mot en lång rad andra etniska grupper i Östeuropa under andra världskriget. Ordet holocaust ger ungefär 28 500 000 träffar på Google.com. Förintelsefors­kare har kartlagt dödsmaskineriets funktionssätt in i minsta detalj och lyckats identifiera de flesta av de förbrytare som deltog i det fasansfulla projektet. I dag, när dokumentationsprocessen pågått i mer än 60 år, har historiker och brottsutredare hunnit skaffa sig en tydlig bild av vad som hände.Men att kartlägga ett händelseförlopp är, som varje kriminaltekniker vet, inte detsamma som att förstå motivet bakom ett mord. Trots att det finns tiotusentals böcker på marknaden för den som vill läsa om Holocaust har bara ett fåtal av författarna, såvitt jag kan bedöma, förmått att ge ett vettigt svar på frågan varför det hände. Hur kunde den nazityska makteliten ens komma på den nära nog otänkbara tanken att vilja utrota alla Europas judar och hela den judiska kulturen? Kan något liknande hända igen? Var?Svaret på den näst sista frågan måste bli jakande. Det har hänt igen, fast ännu så länge i mindre skala. I april 1994 iscensatte den hutuextremistiska juntan i Rwanda en mordkampanj för att utrota varenda tutsier i landet. Åtminstone 800 000 tutsier, och uppskattningsvis 50 000 regimkritiska hutuer, slaktades på några månader. Den dagsaktuella krisen i Darfur, där över två miljoner människor har fördrivits från sina hem och hundratusentals har mördats, tycks dock ha hamnat i medie-þd>skugga. Att det finns populärvetenskapliga böcker och lättillgängliga tidningsartiklar — som kan bidra till att förklara mekanismerna bakom folkmord, etnisk rensning och andra brott mot mänskligheten — är viktigare än någonsin.Ett utmärkt exempel är Christopher Brownings bok Helt vanliga män (anmäld i UNT den 22 juni 1998) som kartlägger hur poliserna i en tysk reservbataljon förvandlades från fridsamma familjefäder till folkmordsförövare under andra världskriget i Polen. Ett annat uppmärksammat exempel är den brittiske historikern David Cesaranis biografi över Adolf Eichmann som i dagarna kommit ut i svensk översättning.Från 1939 till krigsslutet var Obersturmbannführer Eichmann högste chef för Avdelning IVB4, den myndighet inom Himmlers RSHA (Reichssicherheitshaupt­amt) som från nyåret 1942 till 1945 administrerade deportationen av judar från hela Europa till förintelselägren i det polska generalguvernementet. Vid krigsslutet gick Eichmann under jorden. Fem år senare kunde han förena sig med familjen i Argentina. I maj 1960 kidnappades han av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad och fördes till Jerusalem. Krigsförbrytarprocessen, som började i april 1961 och pågick till den 31 maj 1962 när den israeliska appellationsdomstolen avslog Eichmanns nådeansökan, blev en världsnyhet. På rättegångens första dag satt över 700 journalister från hela världen i salen. Det var första gången som judarnas tragiska öde under andra världskriget sattes i fokus.Eichmann förvandlades snabbt till en stereotyp, konstaterar Cesarani, en symbol för den pedantiske byråkraten som utför sina åligganden till punkt och pricka utan att reflektera över vilka konsekvensernablir för den enskilda männiþd>-skan. Stereotypen Eichmann har varit en hörnsten för de samhällsforskare och psykologer, som den polsk-brittiske sociologen Zygmyunt Bauman, som valt att se Förintelsen som en funktion av det moderna samhället. Den bilden av Eichmann, som i huvudsak formulerades av den tysk-amerikans­ka filosofen Hannah Arendt i den uppmärksammade boken Den banala ondskan som publicerades 1963, var utan tvekan politiskt korrekt under det kalla kriget när det var helt i sin ordningatt förknippa Eichmann och den pariastämplade nazistaten med den sovjetiska totalitarismen. I den nya biografin riktar Cesarani uppmärksamheten mot personen Eichmann och följer hans utveckling från ung handelsresande i Österrike under 20-talet till folkmördare. Stereotypierna sätts in i sitt historiska sammanhang.Nazistledarna var besatta av tanken på att skapa ett etniskt "rent" Tyskland. Med terror och antisemitiska lagar skulle de tyska judarna motiveras att emigrera trots att de samtidigt berövades det mesta av sin egendom. Vid krigsutbrottet 1939 omöjliggjordes dock den repressiva utvand­ringspolitiken sedan Europas gränser stängts. En förflugen idé att skeppa alla judar till Madagaskar måste skrinläggas. Samma öde drabbade en mer realistisk plan att, efter Sovjetunionens sammanbrott, deportera judarna till Sibirien. Först vintern 1941-42, sedan alla andra alternativ blockerats, fattades det fatala beslutet att utplåna hela det judiska folket. I Eichmannbiografin kan man, precis som i Brownings bok om reservpolisbataljon 101, följa avhumaniser­ingsprocessen steg för steg tills det mest förbjudna blir vardag och rutin. David Cesarani har skrivit en mycket angelägen bok.