Bildande läsning för sommarlediga

EN NY BOK. Det är inte lika vanligt som förr att litteraturforskare ger ut essäböcker, som kan tjäna som stimulans för upptäckten av nya författarskap, som fördjupar förståelsen för litteraturen som sådan eller bidrar till att höja den allmänna bildningsnivån. Tomrummet blir desto mera uppenbart som att den uppsättning verktyg som är en viktig hjälp vid all mottagning av konstnärliga texter är på väg att utarmas. Att litteraturkritiken befinner sig på stadig tillbakagång är sannolikt en följd av en sådan utveckling. Precis som i alla andra sammanhang är tillägnandet av den grundläggande tekniken en förutsättning för kvalitet. Det må gälla allt från fotboll och gitarrspel till att köra bil, måla tavlor eller att skriva om böcker.

Desto mera upprymd blir man därför vid läsningen av Uppsalaforskaren Björn Sundbergs under bokåret utgivna essäsamling Oidipus öga. Den innehåller texter tillkomna under en dryg tjugoårsperiod, flera av dem publicerade i tidningssammanhang, några som avgränsade kapitel i vänböcker, och på slutet ingår även ett par dikter på vers och prosa där den i andras verk väl insatte författaren själv prövar på vad konstnärlig gestaltning vill säga. Över lag är uppsatserna i den här boken präglade av en välfunnen balans mellan vetenskapliga anspråk och egen personlig läsning. Björn Sundberg är utrustad med en ovanlig förmåga att skriva ledigt, levande och intresseväckande. Han anlägger en personlig ton i sina formuleringar, där finns en subjektiv vinkel som äger ett påfallande mervärde och på samma gång rymmer språket även poetiska kvaliteter som ofta får innehållet att skimra.

Vill man hitta en gemensam nämnare för dessa drygt femton essäer ligger begreppet öppenhet nära till hands. "Att öppna sig för inre flöden", heter det redan i det första inslaget som handlar om Michaux. Det är inom sådana råmärken författaren vistas, som alla humanister i sista hand lyssnande till vad den inre ingivelsen har att säga som svar på alla intryck och upplevelser. Ändå är den bok han nu lämnar ifrån sig också fast förankrad i en gedigen bildnings- och forskartradition. En av de första uppsatserna handlar om Homeros och här får den för alla litteraturvetare ständigt aktuella frågan om vem upphovsmannen var till Iliaden och Odyssén en uppdatering i överensstämmelse med de senaste rönen.

Minst lika intressant skriver Björn Sundberg om den attiska tragedins förutsättningar i skilda tävlingssammanhang. Det man också slås av är det paradigmskifte som lyfts fram när vår västerländska civilisations begynnelse avhandlas. I perserkrigens slutskede uppstod i de grekiska kolonierna, inte minst i Mindre Asien men även runt övriga Medelhavet allt eftersom ett genombrott för tilltron till förnuftets förmåga att beskriva tillvaron, som innebar att det tidigare rådande barbariet kunde övervinnas. Det räcker att erinra om filosofer som Thales, Anaximander och Anaximenes i Miletos, Pythagoras i Kroton, Parmenides från Elea eller Herakleitos i Efesos. Allesammans verksamma från 600-talet och framåt f Kr. Även om Aischylos, Sofokles och Euripides ligger närmare till hands för teaterforskaren Sundberg i dennes genomgång.

En plats för sig bland essäerna intar även avsnittet om Catullus, där författaren i anslutning till Christopher Nappa gör upp en smula med den gamla gymnasieundervisningens försök att oskyldiggöra de erotiska inslagen. Men man fäster sig även vid livshållningen hos den romerske skalden som innebar en återkoppling till den hellenistiska symposiekulturen. Det fylliga kapitlet om Shakespeare bär en väl påläst teaterforskares alla kännetecken, när den kanske störste dramatikern som någonsin funnits bestås ett närstudium i Janette Dillons, Lynne Magnussons och även Harold Blooms efterföljd. Magnussons teorier i sammanhanget är kanske inte de mest upphetsande som formulerats, men Sundberg slingrar sig med stor elegans ur greppet. Till både sin egen och Shakespeares båtnad, får man hoppas.

Kanske är det vad man har rätt att vänta sig när Björn Sundberg är förmedlaren, att avsnitten om Strindberg och Hjalmar Söderberg blivit de allra bästa. Särskilt den upplysande genomgången av Strindberg efter infernoperioden med nyckelbegrepp som meningsförlust och fragmentarisering kastar onekligen ett dagsnära ljus över Nationaldiktaren. Och uppsatsen som fått samma namn som boken, Oidipus öga, ger på ett liknande sätt Söderberg en aktualitet med frågan om hur mycket verklighet en människa tål eller orka bära, som känns mycket nutida. Att de båda avslutande essäerna likaså har en tveklös hemortsrätt i vårt pågående nu, har dock mera att göra med dem som behandlas, Katarina Frostenson och Agneta Pleijel. Artikeln om den förstnämnda ger en skarpsinnig vägledning till akademiledamotens fascinerande diktvärld. Uppsatsen om Pleijel bygger på ett föredrag hållet i Wien och har blivit en synpunktsrik introduktion till ett av nutida svensk litteraturs främsta författarskap. Det är heller inte utan att det finns innehållsmässiga överensstämmelser mellan detta kapitels avslutning och Sundbergs egna skönlitterära texter som placerats sist i boken.

Det är väl använd tid att ta del av Björn Sundbergs essäsamling. Med tanke på den årstid som väntar kan en rekommendation vara på sin plats. Ta med den här boken för att få lite omväxling i semesterlektyren. Med sin bildande läsning är den ett helt litet sommaruniversitet.

Bildande läsning för sommarlediga

Uppsalaforskaren Björn Sundbergs essäsamling Oidipus öga är ett helt litet sommaruniversitet, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.