Bibliotekarien drar en lans

Christer Hermansson har i flera korta romaner skrivit humoristiskt om uppblåsta och självgoda karaktärer som tror sig vara förmer än andra. Mest tillspetsat är det kanske i boken, skriven på svenska men med den Tyska titeln, Ich bin ein Bibliothekar (2001). I den kliver bibliotekarien Oliver C Johansson över alla gränser. Han fjäskar och går på, det kulminerar när han framför en hyllningssång till bibliotekschefen, på en personalfest, iklädd ett par svarta läderbyxor.

Christer Hermanssons författarskap är originellt. Han skriver kort och utan omsvep. Det är absurt och humoristiskt. Det visar sig också gå igen i Hermanssons nu utkomna Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor som är en samling korta funderingar, debattartiklar och krönikor, som alla berör biblioteksvärlden, tidigare publicerade i dagstidningar och Biblioteksbladet.
Varför åter dessa läderbyxor? Först hos denne fjäskande och undergivne Oliver C Johansson, sedan som en titel på samlade artiklar skrivna i eget namn. Vad finns det för anknytning?
Det tycks som Hermansson, med detta, inte vill att man ska få en entydig och enkel bild av vare sig honom själv som person eller hans romankaraktär. Funderingar om Hermanssons böcker är förklädda självbiografier bör sluta här - trots att Oliver C Johansson är bibliotekarie och författare i Södertälje som Hermansson själv har varit. De två rösterna - krönikornas och romanens -är varandras motsättning.

Christer Hermansson är bibliotekens försvarare, kanske framförallt mot marknadsanpassning, medialisering och hippfaktor. Han drar en lans för intellektualitet och folkbildning. Han uppmanar bibliotekarien att vara stolt över sitt yrke. Biblioteket är en plats där man kan inhämta de grundläggande kunskaperna som vår demokrati vilar på.
Han slår åt både höger och vänster, försvarar biblioteken mot politiker som bara tänker på ekonomi och inte förstår bibliotekens roll. Men han höjer också ett varningens finger till de bibliotekarier som låter litteraturstödsböcker, som biblioteken får gratis, ligga kvar i kartonger, eller för den delen bokförlag som försummar att skicka ut dessa böcker. Han sätter fingret på chefernas visioner när de är ihåliga, han resonerar om utgallring av böcker, och är trött på informationskompetens och överflödiga databaser. Många resonemang slutar i att slå fast att kärnan för biblioteken bör vara att möta människor och låna ut böcker.
Hermansson driver med sig själv och de maktstrukturer han ingår i. Men på djupet finns ett allvar. Det är helt enkelt engagerande, roligt och ibland för mycket.

Bibliotekarien drar en lans

Christer Hermansson slår både åt höger och vänster när han försvarar biblioteken, skriver Magnus Dahlerus.