Den som vill börja forska om de östra Medelhavsländernas äldsta historia och arkeologi riskerar att bli fast för gott. Här finns nästan allt.
Från berget Karmel i nordvästra Israel har man en vidunderlig utsikt över ett landskap som inget annat är än resultatet av 1,2 miljoner år av mänskliga aktiviteter. Här reste man städer med trädgårdar, torg, fontäner och rinnande kallt och varmt vatten medan inlandsisen ännu låg tjock över våra egna trakter. Här byggde man fartyg som tog människan till allt mer avlägsna länder, här sammanstrålade människor överallt ifrån.
Det är bara att välja, här finns de allihopa – allt från neanderthalmänniskor och natufiska stenålderssamhällen till sumeer, filisteer, egyptier, assyrier, israeliter, greker, romare, araber, ottomaner och druser – allt på en yta som inte ter sig alltför svår att överblicka.
Och det är just utforskandet av dessa länders arkeologi som Hans Furuhagen berättar för oss om i Bibeln och Arkeologerna. Furuhagen ledsagar oss in i detta landskap med sympatisk och lågmäld humanistprosa och gör det med sådant lugn att det är lätt att glömma att det landskap han för oss in i är ett veritabelt minfält. Det är oerhört fascinerande.
För seriösa arkeologer har Bibeln alltid utgjort ett problem. När källkritiken under 1950-talet äntligen började få ett allt fastare grepp om arkeologin, rannsakades och avfärdades forntida texter på löpande band, så även Biblen.
I längden blev det dock omöjligt att ställa sig likgiltig till den, den var visserligen bara en av många skriftliga källor som beskriver skeenden och händelser i dessa delar av världen, men den arkeologiska informationen i den var så ymnig att dess trovärdighet som historisk källskrift definitivt var värd att prövas. Men hur gjorde man det utan att associeras med en av arkeologihistoriens mest förskräckliga avarter: den bibliska arkeologin och den miljardindustri som utvecklades ur denna så gott som uteslutande amerikanska specialitet. Det finns få forskningsfält som omgärdats av så mycket forskningsfusk och så många förfalskningar, bedrägerier och självbedrägerier som den bibliska arkeologin. Furuhagen glider elegant förbi de värsta avarterna, men de som återstår är mer än tillräckligt.
Den en gång i tiden så förtroendeingivande kanalen Discovery låter numer många av dessa tvivelaktiga gestalter komma till tals. Tidningarna och de stora mediejättarna är snabbt framme och ger stora rubriker åt någon aldrig tidigare omtalad ”expert” som är på väg till Jerusalem för att finna hålet där Jesu kors en gång stod.
Det i särklass vanligaste bedrägeriet brukar handla om Noas ark. Trots att berättelsen har äldre förebilder, den grekiske Deukalion, summeriske Ziusudra eller den babyloniske Utnapishtim, finns det ”arkeologer” som på fullaste allvar söker efter Noas ark. Även om de rimligen borde inse att dessa vrakspillror förintats för tusentals år sedan, ordnar de expeditioner under vilka de hittar vrakspillror överallt. På sin jakt efter fantasifynden, klampar de in och förstör de verkligt värdefulla platserna.
Men naturligtvis utgör också verkligheten i Palestina/Israel ett allvarligt problem. De östra medelhavsländerna är hemland för tre av världens mest inflytelserika religioner, men redan innan dessa etablerades hade detta lilla landområde i årtusenden drabbats av ikonoklastiska utbrott och skändningar. Även om spåren av all denna äldre och yngre förstörelse i sig är arkeologiskt intressant, innebär de oändliga arkeologiska problem. Dagens situation i Jerusalem omöjliggör de stora, brett anlagda arkeologiska utgrävningar som hade varit nödvändiga för att förstå helheten. I stället får de palestinska och israeliska arkeologerna – som kommer bättre överens än vad propagandan vill låta oss tro – nöja sig med alldeles för små och otillräckliga utgrävningar. Palestinska och israeliska arkeologer är dessutom som regel medvetna om att allt de säger kommer att missbrukas och förvanskas. Det stora flertalet av dem ägnar sig inte åt att finna några historiska belägg för ett visst folks rätt till staten Israel eller Palestina, de har betydligt mer angelägna saker för sig.
Finns det inga invändningar? Man kan tycka att det är tveksamt att använda nutida betydelser av senantika ord för att beskriva antika, ibland förantika företeelser. Betydelsen av ord som ”folk” eller ”nation” har skiftat kraftigt – den betydelse vi lägger i dessa ord i dag härstammar från 1800-talet. Reder man inte ut dessa problem kan man lätt missförstås, men i samma stund som jag skriver detta kan jag inte komma på ett enda sätt som Furuhagen hade kunnat göra det annorlunda – utan att tvingas lägga till så där en tvåhundra sidor i ett redan perfekt avvägt manuskript.
1950-talet var inte enbart decenniet då källkritiken började tas på allvar även av forntidsforskarna, det är också ett årtionde som skolade en hel generation alldeles briljanta arkeologer vars like vi bara kan drömma om att få återuppleva.
Att Furuhagen är en av dem visste vi väl lite till mans, men det är roligt att kunna konstatera det igen. Han har skrivit en fantastiskt intressant bok som trots det allvarliga ämnet garanterat kommer att locka nya generationer att ge sig i kast med mänsklighetens äldre historia. Och för den forskare som understundom själv försöker sig på att skriva vetenskap så att folk förstår, återstår bara att ödmjukt tacka för den grundliga lektionen. Det är så här man skriver populärvetenskap.