Vi har träffat dem förr, personerna i Juli Zehs nya roman Nullzeit. Eller åtminstone har vi stött på personer i filmer och böcker som är så lika dem att deras personlighetstyper - och de konflikter som uppstår mellan dem - är bekanta redan från början. Det behöver inte vara något fel, tänker jag och läser vidare.
De fyra huvudpersonerna heter Sven och Antje samt Jola och Theo. Sven är en dykinstruktör som lämnat Tyskland och bosatt sig i en liten by på vulkanön Lanzarote. I Tyskland, säger han, "handlar det bara om vad som tillhör vem och vem som är skyldig till vad", ett ständigt bedömande som han har dragit sig undan från. Han vill inte längre blanda sig i andra människors liv och har lyckats bra med det, hittills. Nullzeit är den tid en dykare kan stanna under vattnet utan risk för dykarsjuka; recensenten i Süddeutsche Zeitung påpekar att Svens fjorton år på ön kan ses som en enda lång Nullzeit. Sven är lugn, stabil och en proffsig dykare - inom ett par dagar har allt detta spruckit sönder eftersom han blivit handlöst förälskad i Jola.
Antje är Svens flickvän, snäll och anspråkslös. De lever på att ta emot turister som kommer till ön för att dyka. Jola och Theo blir deras sista kunder. Jola är en ung skådespelerska - utåt sett vacker och perfekt, men full av osäkerhet eftersom hon fått sin karriär genom pappas pengar och kontakter. Theo är hennes betydligt äldre man, en halvt misslyckad författare. Han fäller torra kommentarer som ska föreställa intellektuell cynism, men det blir bara halvklokheter. Det behöver inte vara något fel. Det är säkert avsiktligt.
Jola och Theo hatar och älskar varandra på ett neurotiskt, utlevande sätt. De ger varandra små verbala nålstick (han är flygrädd, hon har ätstörningar). De analyserar varandra och sig själva inför Sven: förtroenden, självförakt och lögner rinner lika lätt ur dem. Jola stänger av Theos luftventil under vattnet. Theo misshandlar Jola och säger till Sven: det gör inget om du ligger med henne.
"Att det var vindstilla gjorde mig orolig. Den som teg sådär hade något i kikaren", tänker Sven när han kör Theo och Jola till deras första dyk. Alla inledande antydningar finns på plats. Det går som man kan tro.
Jag fick upp ögonen för Juli Zeh genom romanen Leklust (svensk översättning 2006), som kombinerar Robert Musil-aktig samhällskritik med en historia om två gymnasieelever som får smak för utpressning. Hon är uppenbart begåvad (eller - misstanken börjar växa - är hon mest begåvad på att framstå som begåvad?), men formuleringarna i Nullzeit når aldrig upp till Leklust. Det är som att slå på en kabelkanal och se en film som inte går genom rutan: välbyggda interiörer, pappiga skådespelare. Snart har jag tänkt lite för många "det behöver inte vara en dålig bok bara för att den där och den där detaljen saknar nerv". Det som ska väga upp de svaga detaljerna kommer aldrig.
Jo, ett par gånger. Två av hennes skildringar av personernas ljudlösa svävande under vatten är riktigt bra. Och i en återblick där hon beskriver Svens muntliga tentamen inför en sarkastisk juridikprofessor bottnar hon i egna erfarenheter. Där får hennes text ett helt annat tonfall, som jag gärna skulle höra mer av.
Nullzeit slutar med ett långsökt mordförsök. Sven överger sin jag lägger mig inte i-attityd och räddar en annan människas liv. Sedan lämnar han ön. Nullzeit kommer på svenska 2013.