Bergmans Nora och Margareta Wirmarks

En ny bok. Hade Henrik Ibsen, en av detta års jubilarer, levat i dag skulle han säkert ha skrivit sina skådespel på en dator. Det bör också ha inneburit att Krogstads brev till Torvald Helmer i pjäsen Ett dockhem hade varit ett e-mail. Hur detta spänningsskapande dokument som i grunden ändrar villkoren för Noras fortsatta liv skulle presenteras för publiken, är dock inte lätt att veta.Mycket har förändrats sedan dramats tillkomst i Rom och i Amalfi, söder om Neapel, 1879. Även förutsättningarna för emancipationsdebatten är andra än på det patriarkala samhällets och Ibsens egen tid. För några år sedan iscensatte Philip Zandén pjästexten på Stockholms stadsteater och utformade sin föreställning som en hel livsuppgörelse. I en tilldiktad prolog beskrevs Noras känslor sedan hon lämnat hemmet och familjen. Det var separationens villkor i 2000-talets samhälle med huvudpersonens blick riktad mot en oviss framtid, som tog plats på scenen.Ännu längre gick Thomas Ostermaier i sin uppsättning på Schaubühne i Berlin, recenserad på kultursidan av Roland Lysell. Här var Torvald en yuppie med laptop och mobiltelefon. I en sådan omvärld var en förfalskad namnteckning inte längre så mycket att orda om. Narcissismen frodades, doktor Ranks syfilis hade bytts ut mot aids, barnen framställdes som ouppfostrade egoister. Och i slutscenen hade regissören placerat Nora på trappan utanför lägenheten i väntan på att det nya, ensamma livet i en girig ochytlig värld skulle börja.Förutvarande Lundaprofessorn i dramatik och teater, uppsaliensaren Margareta Wirmark befinner sig mera inom grundtextens domäner, pjäsens förutsättningar i 1800-talets samhälle och överflyttningarna av dessa till tiden före det senaste decenniets dominerande genusdiskussioner i sin nu i höst utgivna Nora Nora med undertiteln Henrik Ibsens Ett dockhem och Ingmar Bergmans. Här ingår både en noggrann och gedigen analys av själva dramatexten, en skarpsynt närstudie av Bergmans uppsättning av skådespelet på Dramaten 1989 och en utförlig översikt över Ibsens umgänge, läsning och intryck från vistelsen i Rom på 1860- och 1870-talen.Den inledande pjäsanalysen tar fasta på de för Bergmans iscensättning viktiga inslagen. Det betyder att en hel del aspekter lämnats därhän. Man kan till exempel ställa sig lite ifrågasättande till beskrivningen av vänskapen mellan Nora och den anländande fru Linde. Nog är den betydligt varmare än vad bokens författare hävdar. Likaså skulle man bland annat kunna lyfta fram den moderlösa Noras uppväxt tillsammans med fadern och hennes bindning till honom. Säkert går det här att hitta mer än en förklaring till Noras oförmåga inledningsvis att vara annat än en docka för sin man Torvald. Det är i det sammanhanget knappast långsökt att se denne som en ställföreträdare för fadern. En uppsättning som tog fasta på att det egentligen handlar om en frigörelse från den man vilken från början format henne efter den patriarkala samhällsordningen, när hon i slutscenen lämnar hemmet, kunde bli en intressant pjästolkning.Men annars finns det också gott om synpunkter att ta till sig i Wirmarks genomgång. Utförligheten innebär att även den som inte är helt uppdaterad på grundtexten ändå har stor behållning av sin läsning. Margareta Wirmark betonar vilken hållhake Nora tror sig ha på sin make efter Italienresan, som medförde att denne återfick sin hälsa. En liknande hållhake har Krogstad på Nora efter den förfalskade namnteckningen. Men boken diskuterar också kvinnans offerroll i det gamla samhället. Där fru Linde är den mest framträdande representanten. Kanske hade ett tillägg varit på sin plats om hur denna offerroll även kan användas som härskarteknik för att manipulera och skuldbelägga omgivningen.Tyngdpunkten i Margareta Wirmarks bok ligger dock på Ingmar Bergmans Dramatenföreställning. Där hade regissören skrivit till, strukit och lagt accenterna i överensstämmelse med en pjästolkning och den teatersyn där skådespelarna står i centrum som varit kännetecknande för den svenske regissörsgigantens alla iscensättningar. Genomgången bygger på fem upplevda föreställningar och dessutom har bokens författare även haft tillgång till en videoupptagning. För alla som är intresserade av teaterkonsten överlag och i synnerhet för Bergmans sätt att arbeta är det långa avsnittet så lärorikt och givande som det kan bli.Svårigheterna vid all föreställningsanalys är givetvis att kunna hålla kvar alla intrycken, att vara medveten om det subjektiva filter som bestämmer varje åskådares upplevelser. Och att samtidigt inte glömma bort de felkällor som kan uppstå när den egna personligheten utgör teaterbesökets läskpapper. Psykoanalytikerna brukar tala om överföring, när de skildrar hur intrycken utifrån korresponderar med de egna reaktionerna. Teaterkritiker försöker ibland lösa problemet genom flitigt antecknande. Margareta Wirmark bemästrar allt detta på ett föredömligt vis. Dessutom har fotografen Bengt Wanselius ställt sina bilder från föreställningen till författarens förfogande. Här kan läsaren själv kontrollera och jämföra.Det man fäster sig särskilt vid är självfallet de avsnitt som handlar om hur Bergman bygger ut sin pjästolkning och scenerierna med visuellt spel, gester, kroppsspråk och mimik. Det var lusten och den erotiska lidelsen som utgjorde grunden för den vid sidan av Olof Molander och Alf Sjöberg kanske allra störste svenske 1900-talsregissörens uppsättning, konstaterar teaterprofessor Wirmark. Och man är beredd att ge henne helt rätt, när hon går tätt inpå förloppet för att se vad som händer och skarpsynt och känsligt redovisar detalj för detalj. Likaså är det inte svårt att hålla med om uppfattningen att föreställningen innebär en teatralisering av hela teaterrummet, att den är en hyllning till skådespelarkonsten och dess magi över huvud taget. Och att slutvinjetten är ett mycket starkt uttryck för barnens utsatthet i vår egen vilsna tid med alla dess brustna värden.När sedan bokens sista avsnitt börjar, där Margareta Wirmark berättar om Rom på Ibsens tid, känns detta kapitel av naturliga skäl lite avlägset främmande. Att komma från de bergmanska höjderna till Roms ruiner på 1800-talet kräver onekligen en stunds mental omställning innan man finner sig till rätta. Ändå fungerar boken här inte så lite som en veritabel guidebok för den som vill vandra i Ibsens fotspår. Dessutom har framställningen även en hel del att ge om livet hos den skandinaviska kolonin i den eviga staden vid denna tid. Med hjälp av sammanträdesprotokoll, lånejournaler och andra dokument kommer Wirmark ganska långt, när det gäller att hitta den mentala miljö ur vilken pjäsen Ett dockhem en gång växte fram. Det är också helt i sin ordning att männen den här gången ställs åt sidan och får titta på. Medan kvinnorna dominerar i blickfånget.Detta får sägas vara helt i Ibsens anda och i överensstämmelse med den syn på framtidens kvinna som utgör grundvalarna för just Ett dockhem. I kultursidans sommarserie för några år sedan med brev till avlidna personer riktade sig Margareta Wirmark till just Ibsen och frågade om han delade Noras inledningsvis torgförda uppfattning i dramat att goda motiv rättfärdigade varje handling. Något svar kunde givetvis inte levereras. Däremot har man goda skäl att hävda att det finns mycket i Wirmarks framställning som rättfärdigar hennes nu utgivna bok.