Beredskapen att skriva som livslott

Per Wästbergs i dagarna utgivna memoarvolym De hemliga rummen är en skildring av det beredskapstillstånd som är varje författares livslott. Det är en stimulerande och överväldigande erfarenhet att få vara med när författarenberättar om hur denna grundupplevelse uppstått, skriver Bo-Ingvar Kollberg.När i en människas liv läggs grunden till vad som senare blir ett författarskap? Många tänker kanske på Sven Delblanc och dennes berättelse om hur han som liten iakttog hur havregrynsgröten och lingonsylten sakta rann nedför köksväggen. Det var när fadern hade haft ett av sina utbrott under de utsatta åren i Kanada. Eller på Stig Dagerman, övergiven av sin mamma och omhändertagen av farföräldrarna i Älvkarleby.Några sådana närmast traumatiska erfarenheter kan Per Wästberg inte hänvisa till. Han talar iþ!s>stället om hur en lyckosam barndom tar ifrån författaren dennes möjligheter att hitta bot, terapi eller kompensation i diktandet. "Mina insiktsfulla och förstående föräldrar berövade mig fem eller tio romaner genom att snällt uppmuntra mig att skriva dem", konstaterar han med en ironisk grimas i den i dagarna utgivna minnesboken De hemliga rummen.Nu leder väl knappast en plågsam barndom automatiskt till att skapa en diktare. Allt tungt och nedbrytande som en människa vid sitt inträde i livet kan mötas av leder nog allra oftast till att detta förblir inkapslat, bortträngt och oåtkomligt åren igenom som en bräcklig överlevnadsstrategi. I någ­ra volymer i slutet på 1990-­talet publicerade Per Wästberg sina dagböcker från 1946 till 1953. Det var lätt redigerade utgåvor av de anteckningar han gjorde under den period av sitt liv när barndomen gick mot sitt slut och tonårstiden tog över. Som en utvecklingsberättelse om en ovanlig männi­skas bildningsgång bjöd han den gången på både charmfull och tänkvärd läsning.Den nu utkomna De hemliga rummen bär undertiteln En memoar. Här är det i viss mån samma tidsrymd som avhandlas. Men den sträcker sig längre tillbaka i tiden och uppehåller sig delvis vid andra aspekter av författarens barndom och skolgång, första litterära försök och skönlitterära debut. Dessutom avhandlar den på ett helt annat sätt också de närmaste anförvanterna och deras livsöden. Men modern har fått nästan lika lite utrymme som i dagböckerna. Vid det här tillfället klaras hon av på i stort sett en boksida.Och det här med den problemfria uppväxten väcker en del frågor. Till sin pappa Erik stod Per Wästberg, fram till dennes alltför tidiga död, i ett nära och i hög grad vänskapligt förhållande. På ett tidigt stadium blev denne inte bara en förebild och vägledare utan också mentor och förtrogen. Den på sin tid uppburne journalisten Erik Wästberg, som för övrigt en gång var nära att bli UNT:s chef­redaktör för en tidning där även den unge Per skulle få en egen spalt, hade ett stort umgänge bland dåtidens kulturpersonligheter och intellektuella. I denna vänkrets blev även sonen delaktig.Far och son delade tidigt intresset för läsning. De talade ofta om livets mysterier och gåtor. Pappa Erik läste också sonens manuskript. Men vad fanns där i övrigt mellan dem? I atmosfären, i spänningarna, i sonens behov av frigörelse för att upptäcka sitt eget jags gränser? "I dag inser jag att det vi aldrig kunde tala om skulle fylla en bok", lyder en av memoarvolymens lakoniska meningar. Den ska bli spännande att läsa, när den kommer, den boken!Över lag är det så att genrebestämningen memoar bara stämmer delvis på De hemliga rummen. Som den diktare han är griper den skönlitterära författaren inom honom titt som tätt in i skeendet. Här finns partier med storslagen poetisk skönhet. Helst bör det Per Wästberg skriver läsas i långsam takt. Det man oavbrutet förundras över är den omsorg om språket som snart sagt varje bok­sida vittnar om. Det är sällan man möter någon som hanterar sin svenska lika ypperligt. Här talar en författare som behärskar sitt verktyg med fulländning.Men visst finns där också åtskilliga kapitel som har en minnestecknings alla kännetecken. Dit hör inte minst de avsnitt som följer släktträdets vindlingar både på faderns och på moderns sida. På mödernet heter förfäderna Hirsch och de har i många generationer tillhört Stockholms judiska kulturfamiljer. Författarens egen favorit i sammanhanget är Axel Hirsch, vilken bestods en egen biografi för några år sedan. En bestående insats förknippad med familjen Hirsch är deras stiftelser och filantropiska verksamhet. Det var dessutom den excentriske morfadern Erik, som en gång införskaffade sommarnöjet Solgård vid Vaxholm, vilket blev barnbarnets sommarparadis.På faderns sida går Per Wästberg tillbaka till Karl XI:s tid och här finns ett dramatiskt karolinerförflutet. Relationen mellan författarens pappa Erik och dennes far rymmer en smärtpunkt i familjen med tydliga yttre konturer. Men med desto fler hemlighetsfullheter på det inre planet. Det har blivit ett av bokens allra starkast laddade kapitel. En hel del uppmärksamhet ägnas också fader Eriks väg från social och existentiell rotlöshet till någorlunda anpassning i den stockholmska borgerligheten.Kapitlet om de jungfrur som hjälpte till i familjen för tankarna till Eva Alexanderssons äreminne i bokform för en del år sedan över alla hembiträden som under lång tid spelade en viktig roll för medel- och överklassens livskvalitet. En plats för sig intar även trädgårdsmästarparet David och Elsa Nyberg, som fungerade som ett slags extraföräldrar. Avsnittet om grannar och gäster ger åtskilliga upplysningar om högborgerlighetens vanor och konversationer när det begav sig.Men annars är det givetvis Per Wästberg själv som utgör huvudperson, antingen handlingen utspelas i sommarrummen i skärgården eller den kartlägger större delen av kungliga huvudstaden så som den såg ut och beboddes under 1940-talet och tidigt 1950-tal. Ofta får man känslan av att det som beskrivs skildrar en blivande diktare som samlar sig inför det stora språnget. Här och var citerar författaren den redan utgivna dagboken och det märkliga är hur väl minnena från den i dag mogne prosakonstnären möter, smälter in i och förenas med de tidiga anteckningarna.Kanske är det så att den unge Per Wästberg när allting kommer omkring åldrats bara i begränsad omfattning. Under hela hans liv är det de tidiga pubertetsårens nyfikenhet, livsaptit, tåga och inre bestämmelse att leva en diktares liv och syssla med egna och andras texter som bestämt alla göranden och låtanden. I memoarerna intar läsningen en lika framskjuten plats som skrivandet. Och efter debuten som 15-åring med novellsamlingen Pojke med såpbubblor har författarvänner som Tomas Tran­strömer, Lasse Bergström, Hans Björkegren, Bo Grandien, Göran Palm, för att nämna några få, varit hans följeslagare och samtalspartner.Samtidigt med de obestridliga yttre framgångarna har den inre osäkerheten dock aldrig låtit sig talas till rätta. Vad det inte minst handlat om är den undran som oupphörligt gjort sig påmind, frågan om att räcka till. Men man tänker sig också gärna en förbindelselänk härifrån till den kreativa ådran som ständigt vill ha ett svar. Det betyder utmaningar som mötena med New York, som avslutar boken, eller med Afrika, vilka dock inte avhandlas den här gången. Eller dikter, noveller, romaner och essäer som helt enkelt måste skrivas. Så kan hela denna första memoardel läsas som en skildring av det beredskapstillstånd som är varje författares livslott. Det är lärorikt, stimulerande utan gräns och en överväldigande erfarenhet att få vara med när denna grundupplevelse uppstår och så småningom hittar sin egen och sällsport utvecklingsdugliga form.