Berättelser om vår tid

Folkloristen och författaren Bengt af Klintberg är vårt lands störste kännare av samtida sägner. Bland annat via sitt uppskattade radioprogram Folkminnen har han under årens lopp samlat en rik skatt av urban legends, dvs moderna berättelser av sägentyp. Dessa speglar det samtida samhällets rädsla och förundran inför tillvaron och har tidigare tryckts i böckerna Råttan i pizzan (1986) och Den stulna njuren (1994). Böckerna har, trots att de är vetenskapliga studier, blivit veritabla kioskvältare, populära och lästa långt utanför de folkloristiska leden. Deras popularitet har också gjort begreppet "klintbergare" välkänt. Begreppet, som blivit den allmänna benämningen på "modern sägen/berättelse", myntades 1986 av DN-kåsören Bo Åkermark.I sin nya bok kommenterar författaren begreppet "klintbergare". Det är, menar han, vanligt förekommande, men ändå inte brukbart för vetenskapliga syften, bl a för att det inte är gångbart utanför Sverige. I stället använder han termen sägen för de berättelser han presenterar i boken. Sägen står för en en- eller flerepisodisk berättelse avsedd att uppfattas som sann då den berättas. För att skapa trovärdighet innehåller sägnen ofta uppgifter med person- och platsanknytning, uppgifter som förstärker intrycket av att det som berättas har inträffat i verkligheten. Ändå är sägnen inte "sann". Den är en estetisk bearbetning av något fenomen i sin tid, spridd i en rad lokala varianter, ibland internationellt, och berättad mellan människor som söker viss kunskapeller information. Berättad vid rätt tillfälle upplevs den dock som "sann", som en bekräftelse på något man anser sig veta eller i alla fall anade.Vanligtvis har sägnerna spritts genom muntligt berättande. Vem som diktat dem har varit okänt och de har sällan haft något entydigt geografiskt ursprung. En del sägner är mycket gamla, men återberättas och anpassas hela tiden till nya omständigheter. I våra dagar förmedlas sägnerna även genom internet och dagstidningar. I sin bok gör Klintberg ingen skillnad mellan berättelser som traderas muntligt och sådana som vidareförs skriftligt. De är alla lika intressanta för honom, eftersom de är uppbyggda på samma sätt och har samma avsikt — att kanalisera ett samhälles självförståelse i diktens form.Bokens titel är lånad från berättelsen om kvinnan som vill fräscha upp sig med deodorant i underlivet innan hon går till gynekologen. Av misstag tar hon dock dotterns glitterspray i stället. Först när hon kommer hem upptäcker hon missödet och förstår då varför läkaren så roat sagt: "Det är till att ha gjort sig fin, ser jag". Berättelsen har varit vanlig under senare år på flera håll i världen.Några av exemplen i boken är knappast utbildade sägner. De är mer rykten om hur saker och ting förhåller sig. Det gäller t ex tron att nylonstrumpor fryser fast på benen när det är kallt ute eller att det är farligt att bada direkt efter maten, liksom att kökspersonalen blandar soda i maten för att dämpa sexualdriften hos rekryter eller att cirkusorkestrar inte spelar La Paloma, eftersom lindansare och trapetsartister då kommer att störta.En berättelse som jag nyligen hört i bekantskapskretsen handlar om att cigarettmärket Marlboro ägs av Ku Klux Klan. Det avslöjas av cigarrettpaketen, där den röda dekoren bildar bokstaven K på framsidan, baksidan och i botten. Det döljer sig också två män i Ku Klux Klan-mundering i guldloggan. Titta själva får ni se!En annan historia hörde jag av en kollega inom etnologin. Hon berättade att hennes forne chef på Utbildningsradion talat om att hans överordnade chefer fått se en film, som visar att kropparna efter Estoniakatastrofen på grund av kylan i vattnet ligger konserverade på havsbotten. Filmerna hade visats för mediafolk men de får inte spridas, för då skall människor bli för upprörda.Uppseendeväckande och traumatiska händelser som Estoniakatastrofen ger ofta upphov till den här sortens berättelser. Denna innehåller flera karakteristiska drag för en sägen: den anger en plats (Estonia) för att skapa trovärdighet, den hänvisar till en auktoritet som inte är berättaren själv (chefens chef), en auktoritet som lekmannen har svårt att ifrågasätta, den antyder att det finns information som är otillgänglig för oss och som vi därför inte kan ifrågasätta (vi kan inte dyka ned för att se efter själva och vi saknar rätt att se filmerna), den fyller i kunskapsluckor som bygger på sådant vi redan vet, eller i alla fall tror oss veta, (vad händer med kroppar i djupt vatten: kylan konserverar) och den bearbetar ett svårt, för att inte säga obegripligt existentiellt tema: den slumpartade och plötsliga döden, ett evigt diktmotiv.Klintbergs nya bok är fylld av berättelser som spinner på sådana eviga teman. Många läsare kommer att upptäcka att de trott på sådant, som visar sig vara uppdiktat och spritt i världen. Men ingen skall känna sig generad över detta. Det är berättelsens funktion att vara "sann" i lägen där kunskapsluckor behöver fyllas igen. Läs och njut alltså!