Berättelser om sommaralvaret förnöjer

Ta den inte på för stort allvar. Exakt så uttrycker sig inte Johan Theorin i förordet till På stort alvar, men ordleken i titeln med det säregna landskapet som gjort Öland berömt är välfunnet – det ÄR en bok att inte ta allt för seriöst, åtminstone om man inte vill bli besviken.

På stort alvar är inte en helgjuten novellsamling. Texterna är skrivna under lång tidsrymd, det skiljer nästan 30 år i tid mellan det inledande, lätt överlastade, ungdomsverket Vågryttaren och de senast skrivna alstren, och följaktligen spretar det också rejält stilmässigt, en del noveller framstår mer som litterära övningar än historier som klarar att stå på egna ben.

Återkommande huvudperson i många av texterna är Gerlof Davidsson, den pensionerade skeppare som spelat mer eller mindre centrala roller i Theorins hittills tre romaner om Öland. I romanerna är Gerlof en länk, han står stadigt i gränslandet mellan gårdagens Öland där folktron levde och dagens inflyttare, men han har aldrig tillåtits stå i centrum för berättelserna. Här framkommer han mer i sin egen rätt vilket jag finner sympatiskt, Gerlof är en spännande figur och jag har inte gett upp hoppet om att han ska få en helt egen roman tillägnad sig.

Samtidigt kan jag tänka mig att läsare som plockar upp På stort alvar utan att tidigare ha läst Theorin blir förvirrade. Gerlof introduceras inte annat än i bokens förord, vi förväntas redan känna hans person och den självklara närhet han har till den äldre värld som utspelar sig strax bredvid vår.

Men för den insatte är det på det stora hela en trevlig samling texter. Johan Theorin är duktig på att få fram det ruggiga ur små händelser och lyckas flera gånger vända vardagligheter till skräckinjagande scener. I novellen Spökvandring står en turistguide i centrum, han vallar turister på alvaret och inser en kväll när han kontrollräknar deltagarna att de under vandringens gång blivit en för många. Kvällen efter upprepas händelsen, och guiden börjar bli rädd, vem dyker upp oanmäld på hans vandring och varför? Även Gropen hör till höjdpunkterna, en kuslig och sedelärande historia där den moderna världen frontalkrockar med det förgångna då en osalig ande måste strykas medhårs för att inte riskera marknadsvärdet på en nyinköpt villa.

En del noveller känns dock mer onödiga. Avslutande Den svarta släden föregås av ett kort förord där Theorin berättar att det är en historia om tomtar han hört berättas av sin gammelfarmor, och som en skröna framför en brasa en mörk vinterkväll fungerar den nog bra, men som dramatiserad novell räcker inte den korta händelsen till, när jag nått den avslutande punkten känner jag ”vadå, var det inte mer?” och det är en känsla som redan infunnit sig ett par-tre gånger vid slutet av tidigare noveller.

Trots bristerna slår jag ihop pärmarna nöjd. Johan Theorins Ölandsskildringar fyller en viktig funktion, han skriver visserligen specifikt om öländska sägner och folktro, men samtidigt står han upp som talesperson för ett Sverige på väg att försvinna ur vårt medvetande, han förmedlar en sorts berättelser som behöver nedtecknas innan de helt bleknar ur vårt kollektiva medvetande.

Att han dessutom gör det på ett inbjudande sätt är heller ingen nackdel.