Är mördande någon typ av existentiellt klimax gone wild, ett livsrus i dödsögonblicket? Lite som att föda, vara förälder, ge liv? Så undrar jag när jag inte för mitt liv kan fatta varför det finns en överrepresentation av ensamma män bland dem som gör mord till sin livsgärning. Om just det skruvat manliga i att vilja ”sitta på en kulle med min bössa” på en öde ö med en mur runt omkring, som Martin Kellerman beskrev sin framtidsdröm i förordet till ”Rocky 10 år” (2008), handlar hans debutroman ”Allt blir inget.”
Den 28-årige Florian surrar runt i en omöjlig tillvaro på ön Ragnarö i Stockholms skärgård. Hans farmor ligger död på övervåningen och stanken från hennes förkolnade kropp tävlar med stanken från Florians haschodling i stora huset en bit bort. När det gäller haschet är Florian virtuos, där har han installerat bevattningssystem och specialbelysning, men själva livet har han fuckat upp. Han bajsar på sig i havet, äter kall korv, ägnar flera boksidor åt att leta efter en tändare, känner dödsskräck inför myror och rävar som ska ”våga sig fram och slita ändtarmen ur röven” på honom. För att stå ut sväljer han ner cocktails av sin farmors piller med tomatsås från en makrillburk.
De gånger då energierna flödar är när Florian kissar och bajsar (ofta!), köper cigg av någon ”kiosksyrian” på fastlandet, knarkar piller från en Pezhållare köpt av ett ”kukhuvud”, känner dödsskräck, ser på porr och lyckas flukta på en snygg tjej. Florian ska liksom vara den där kvarlevan av något infantilt och oförlöst i en ensam mans kropp. Såhär känner han sig: ”Världen var så enorm, och där låg jag som en halvdränkt bananfluga som lyckats sprattla sig ur en pissdroppe på ett skitigt toagolv.”
Drog-, sex- och självcentrering kanske är livselixiren även hos en ung person, och därför är konstrasterna inte så stora mot Kea och Max, kusinerna som kliver upp på Florians brygga en dag, och nästlar sig in i hans ensamhet. Kea är en skitsnygg tjej som inte vill gå miste om några knull den enda sommaren i livet då hon är sexton år, och Max är på flykt från den Youtubefilm med 786 visningar som visar hur han skiter på sig på en fest. Nu ska de fly mänskligheten ut i ytterskärgården, och så hamnar de hos ett psyko som våldtar Kea och planerar att mörda Max! Skärgården blir en snygg scen för deras tömda liv, det är något med hur den misslyckade överklassen bara har sina ritualer kvar: segelbåtsturerna, spriten, Sandhamn och bortom det ensamheten, föraktet och den eviga skräcken inför pappa.
Om man vore kung på att rita serien Rocky, vad skulle då vara det mest riskabla att ta med sig in i en roman? Kanske inte den värld som känns som Rockys, kanske inte det enhetliga sättet att berätta med Kea, Max och Florian i jagform i egna korta avsnitt. Serier är ju små hanterbara enheter, medan romanen blir hel först när den störtar rätt ner i något osäkrat utan att beväpna sig; en roman kan liksom inte vara cool. Florian får mig att fatta hur dödsskräck, ensamhet och beroende hänger ihop, men hans kumpaner har inga drivkrafter, det finns ingen spricka i dem som gör att det spricker även i mig. Varför vill Kea ligga med allt och alla, vilka är hennes motiv, hon är inte ens kåt? Florian djupnar mot slutet, men då har allt bajs redan förödmjukat sönder den kraft jag som läsare laddat upp mot den här romanen, och som jag vill ska utmanas.
Martin Kellerman har med dialog att döda för och med otrolig tajming ritat en perfekt karta över Kea, Max och Florian, men deras berättelse hänger i luften, som en ensam pratbubbla utan bilder.