Lars Lamberts bok om Uppsalafotografen Henri Osti (1826–1914) har redan hunnit synas i stadens boklådor. Efter praktverket om hovfotografen Gunnar Sundgren och Uppsala runt 1900-talets mitt är boken om den tyskfödde Osti ytterligare en del i Lamberts mångåriga arbete med kartläggning av stadens bild- och byggnadshistoria. Den här gången tar han med oss på en rundvandring i det sena 1800-talets Uppsala.
Henri Ostis framgångsrika karriär som Uppsalas första stjärnfotograf inleddes på 1860-talet, ett decennium då stadens kraftiga expansion och modernisering tog sin början. Uppsala började industrialiseras, befolkningen växte och därmed även de sociala klyftorna, medan stadsplaneringen utvidgades och kommunikationerna med Stockholm byggdes ut.
Ostis etablering sammanföll även med nya framsteg på fotografins område. Den tidigare förhärskande dagerrotypin hade just ersatts av en mer effektiv kopieringsteknik. Den masstillverkade fotografin blev billigare, vilket öppnade nya möjligheter för ateljéfotografer. I det sena 1800-talets Uppsala var firman Henri Osti ingalunda den enda ateljén. Ändå var han i flera decennier fotografen på modet. Han hade sin kundkrets bland såväl tjänstemän som näringsidkare, akademiker som ämbetsmän, samt inte minst adeln och hovet. Dessutom dokumenterade han stadens byggnader och industrier. Under de bästa åren utförde han också uppdrag åt den uppsaliensiska meteorologiforskningen. Ett särskilt avsnitt ägnas åt hans molnatlas från 1879.
Bokens bildmaterial imponerar stort både till sitt innehåll och till sin omfattning, precis som de berättelser som författaren spinner kring varje enskilt foto. Historierna bakom de avbildade byggnaderna och kvarteren handlar lika mycket om personerna bakom dem som om byggnadshistoriska detaljer. Där finns såväl tidens typiska porträttfoton, så kallade visitkort, som omsorgsfullt arrangerade grupp- och familjebilder. Fotografier på offentliga byggnader och industrilokaler liksom grupporträtt av olika yrkesgrupper berättar sina egna historier om universitetet, stadens sjukhus och dess skolväsende. De förtäljer också om Uppsalas restauranger, affärer och kontor, samt om den nya järnvägen till Stockholm.
Mycket i Lamberts berättelse om Uppsala på Ostis tid känns mer än välbekant. Här finns kända akademiker och ämbetsmän. Här finns Uppsalamusiken och studentlivet, författare och journalister samt det sena 1800-talets litterära salonger. Såväl näringsidkare som präster och frikyrkans eldsjälar har förevigats i Ostis ateljé. En grupp elever från Hushållsskolan fick posera under arbete, medan stadens garvare, bagare, uppasserskor och hotellvaktmästare ofta fick stå modell framför sina respektive arbetslokaler. Förutom de i dag grundligt utforskade akademikerpionjärerna Ellen Fries och Elsa Eschelsson samt läkaren Karolina Widerström samt en handfull flickskolelärare är den manliga dominansen på bilderna påtaglig. Förvisso var de akademiskt bildade kvinnorna ännu relativt få och de hade inget tillträde till statliga ämbeten. Men åtminstone vid förra sekelskiftet fanns det betydligt fler verksamma forskande kvinnliga akademiker, litteratörer, rösträttsaktivister och kulturpersonligheter än de som kom att förevigas av Osti.
I Ostis bilder speglas 1800-talets borgerliga estetik såväl i fråga om mode som kroppshållning som i gesternas och ansiktsuttryckens symbolik, och inte minst i synen på hur en ståndsmässig och vacker ateljébild skulle arrangeras. Den tidens borgerskap ville gärna ha konventionella foton som förevigade dess framgångar, familjeideal och sociala status. Hit hörde även dokumenterandet av såväl privata som offentliga byggnader, eftersom de kvarter man rörde sig i både signalerade ens ställning och bidrog till att befästa den.
Även det som knappast syntes på Ostis bilder får emellertid plats i Lamberts berättelse om Uppsala: de fattiga kvarteren och de föräldralösa barnen, de arma och de prostituerade, dryckenskapen och de av borgerligheten tätt frekventerade bordellerna.
Ibland får bokens bildmaterial stå i förgrunden för berättelsen och ibland blir det tvärtom endast ett komplement. Att mängden fakta stundom blir svårhanterlig märks på en del upprepningar. På vissa ställen hade bildtexterna vunnit på att inlemmas i brödtexten och vissa av de biografiska notiserna hade tydligare kunnat knytas till varandra. I andra fall, exempelvis i fråga om den lika produktiva som prisbelönta författaren Thekla Knös eller dramatikern Anne Charlotte Leffler, blir informationen tvärtom alltför knapphändig.
Med detta sagt är boken både en spännande byggnadshistorisk exposé, en vacker fotobok och en stämningsfull berättelse om människorna i Henri Ostis samtid.