Jag läser Alex Schulmans nya roman samtidigt som Björn Ranelid tar sina första stelbenta steg i TV 4:s stora fredagsunderhållning Let’s Dance. Det känns onekligen kongenialt. För är det någon som är möjlig arvtagare till Ranelid i den svenska litterära offentligheten, så är det nog Schulman. Bara den otympliga titeln, lånad ur en dikt av Tranströmer, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött – bär en air av den omisskännliga ranelidska grandiositeten. Utan några som helst jämförelser deras böcker emellan; Schulman har patoset, frispråkigheten och dragningen åt de stora gesterna.
Men han har också en cyniker i bagaget, det saknar Ranelid och det är till den senares fördel.
Många blev berörda av Schulmans romandebut om sin far, Skynda att älska, och hans sommarprat i P 1 samma år (2009). Här trädde en annan Alex Schulman fram, till synes väsensskild från den osnutne medieslyngeln. Och hans pappablogg Att vara Charlie Schulmans pappa fick många hjärtan att smälta lite extra, som de har en tendens att göra så fort en pappa berättar att han gillar sin unge. Men de likgiltiga ironierna och cynismerna smyger sig fortfarande ut med jämna mellanrum. Än vågar vi inte lita på att han är helt uppriktig.
Men Att vara med henne … är nog en alldeles ärlig bok. Den skildrar den årslånga resan mellan Schulmans skilsmässa från sin första fru fram till att hans nuvarande fru föder deras gemensamma dotter. Den handlar om kärleken till Amanda, och om hur livet på ett mirakulöst vis lägger sig till rätta när den stora kärleken gör entré. Alex vilsenhet efter uppbrottet i början, de första stapplande stegen i den nya tvåsamheten och den skräckblandade glädjen i det positiva graviditetstestet – nog blir man en smula berörd. En eller annan tår fäller jag också. Men jag är inte att lita på, jag gråter till det mesta som trycker på de rätta knapparna. Och det gör inte heller Att vara med henne … till någon storslagen litterär upplevelse.
Egentligen har jag svårt för när kritiker inte nedlåter sig till att erkänna att de blivit berörda av en berättelse, bara för att den inte är litterär nog. Ibland kan ett starkt innehåll kompensera för den taskiga formen. Problemet med Schulmans roman är att den är så sluten, i den meningen att den bara handlar om honom. En bra berättelse uppstår när det specifika också blir allmänt, och tvärtom. Schulman anstränger sig inte för att ta sin historia ett steg längre – den är bara hans. Och jag kan ju inte gärna recensera hans liv.
Jag får helt enkelt nöja mig med att säga att jag förstår att den här historien är viktig i Alex Schulmans liv, men för att den skulle ha blivit det också i mitt hade den varit tvungen att vara både ambitiösare och bättre skriven.