Hösten 2014 publicerade reportagetidningen Re:public ett mycket uppmärksammat reportage av fotografen Alexander Mahmoud. En djupt personlig text, skriven i dagboksform, där Mahmoud återvänder till den småländska barndomsbyn Grimslöv.
En liten ort, men med stora problem med rasism och främlingsfientlighet. Alexanders resa tillbaka blir en konfrontation med en tillvaro där ”neger” inte ens anses vara ett skällsord, utan helt enkelt ett tilltalsnamn. Kort sagt, ett tillstånd där rasismen fullständigt tycks ha normaliserats. Reportaget, som gav Mahmoud en nominering till Stora journalistpriset, har nu utökats och omarbetats till en bok. Ett längre personligt reportage eller en kortare dagboksroman, det är möjligt att läsa den som bådadera.
Men i boken träder också en ny berättelse fram, en kärlekshistoria som alltmer blir bokens huvudnummer. Det handlar om Alexanders möte med den papperslösa Shirin. Ett möte som blir en berättelse om ett, åtminstone för de flesta av oss, osynligt Sverige – de papperslösas, de ”illegalas”, land. I synnerhet Shirins historia är en berättelse som man sällan får skildrad inifrån. Oftast får vi ju dessa historier rapporterade till oss ur ett utifrånperspektiv, där den papperslösa eller invandraren automatiskt blir ”den andre”. Det är bara att se på hur jag uttrycker mig i den här texten. Jag skriver att ”vi” får dessa historier rapporterade till ”oss”. När jag tanklöst skriver så utesluter jag Shirin och Alexander ur detta ”vi”, ur detta ”oss”. Det behövs med andra ord fler berättelser likt Shirins och Alexanders, historier som kan upphäva den falska dikotomin mellan vi och dem. Berättelser där ”den andre” får komma till tals på sina egna villkor, där hon så att säga kan bli ”den förste”, inte en representant för en viss grupp, utan en människa, en unik person.
Detta är på många sätt vad Mahmouds dagboksreportage lyckas göra. Därför är det inte överdrivet att kalla ”Mellan rummen” för en viktig bok. Särskilt inte i dessa tider. Just som jag sitter och skriver detta dyker nämligen en nyhetsflash upp i mobilen: Skånepolisen intensifierar jakten på papperslösa. De personer man jagar må vara papperslösa, men de är inte ansiktslösa. Det är människor det handlar om. Berättelser som den om Shirin kan ge oss en nödvändig påminnelse om detta.
Mahmouds bok är med andra ord högst angelägen, helt rätt i tiden. Just därför är det extra synd att den inte griper tag i mig mer. Mahmoud skriver som sagt i en mycket koncentrerad dagboksform, korthuggna och avskalade meningar. Detta fungerar till en början ganska effektivt, men blir efterhand aningen livlöst.
Mahmouds text ligger också som sagt någonstans emellan det litterära reportaget och dagboksromanens prosa. Kanske är det att texten landar i detta mellanting som skapar problem för mig. Texten är inte tillräckligt djuplodande eller problematiserande för att fungera som undersökande journalistik och inte heller tillräckligt levande gestaltad för att genomgå förvandlingen till verkligt engagerande romankonst. En fördjupning, i antingen det journalistiska eller det litterära anslaget, hade texten vunnit på.
Men då detta är sagt, här finns ändå en röst från dagens Sverige väl värd att lyssna till. En röst som inte tillhör den andre, utan en av oss.