Berättandets förtrolighet

Möten och bekännelser är det sammanhållande temat i David Grossmans senaste till svenska översatta roman, Berätta för mig, som består av de båda kortromanerna Besatthet och Kroppen, den förstår jag mig på. Den ena handlar om otrohet, den andra om försoning mellan en mor och dotter, men det de har gemensamt är att båda berättelserna beskriver en situation där en person berättar för någon som lyssnar.

I den första berättelsen får vi möta Saul, som ligger i baksätet på en stor Volvo, som kör söderut genom Israel, sent om natten. Hans svägerska Esti sitter vid ratten, och hon har ingen aning om vart de är på väg. Saul har varit med om en olycka och brutit benet och kan därför inte köra själv. Egentligen var det hans bror som skulle skjutsa honom, men eftersom han fick förhinder var det Esti som fick hämta Saul i stället. De båda har aldrig haft någon nära relation, och samtalet flyter till en början trögt.

Men plötsligt börjar Saul att berätta om sin hustru Elisheva. Medan Esti upprepar mantrat "berätta för mig" talar han om hur hon under lång tid haft ett förhållande med en annan man. I minst tio år har de träffats, en knapp timme om dagen. Till sin make säger hon att hon åker till badhuset för att ta sin dagliga simtur, men i själva verket åker hon hem till sin älskare som väntar på henne, naken i sängen för att de inte skall förlora några dyrbara minuter. Efter en timme återvänder hon hem med en blöt baddräkt och en svag klordoft i håret. Men Saul vet att det inte är simningen som får Elishevas hud att rodna.

Till och med under perioder då hans jobb krävt att de bott utomlands har Elisheva fortsatt att träffa sin älskare; han har helt enkelt flyttat med till det nya landet.
Trots sin smärta har Saul aldrig konfronterat Elisheva med vad han vet. Tvärtom försöker han underlätta för dem båda att träffas. Han har accepterat att hon får något av älskaren som han själv inte kan ge henne; ett fullödigt liv, fritt från den vardagliga monotonin och äktenskapliga rutinen.
Besatthet är en svidande naken och hudlös berättelse om kärlekens uppoffringar, och om de bedrägerier och kompromisser som får tillvaron att gå runt. Det är också en övertygande skildring av den märkliga intimitet som kan skapas mellan två män som delar samma kvinna, och av den njutning som finns i den bedragnes självplågeri.
Som vanligt hos Grossman är språket värt att notera. I Besatthet är det fullständigt elektriskt. I synnerhet bildspråket knastrar och lyser. Samtalet mellan Esti och Saul bryts emellanåt upp av en surrealistisk saga som pendlande mellan mardröm och erotisk önskedröm beskriver hur Saul jagar sin förlupna hustru genom natten, vilket ger en intressant, drömlik anstrykning åt berättelsen.

I den andra berättelsen, Kroppen, den förstår jag mig på, får vi möta den 35-åriga författaren Rotem som lämnat sitt hem i London och rest till Israel för att en sista gång träffa sin döende mamma, Nilli. De båda har ett komplicerat förhållande, och Rotem håller Nilli ansvarig för sina psykiska problem.
Sittande bredvid moderns sjuksäng läser Rotem upp en novell som hon har skrivit, och som skildrar ett betydelsefullt möte mellan Nilli och en ung man som var hennes elev då hon arbetade som yogainstruktör. Berättelsen är både en förteckning över de övergrepp som Rotem anser att mamman utsatt henne för, och ett ärligt försök att förstå henne, och kanske även förlåta. Därmed är den både en anklagelseskrift och en försoningsgest.
Inkännande, och med en enastående psykologisk skarpblick, följer David Grossman det intrikata spelet mellan de båda kvinnorna. Spänningar kommer genast upp till ytan, men även de allra hårdast åtdragna knutarna löses upp i dödens närhet.

Så formar sig även Kroppen, den förstår jag mig på till en berättelse om sorg, svek och bitterhet, men framför allt om kärlek, trots allt.
Det handlar om det aktiva lyssnandets kraft, om konsten att verkligen höra vad en annan människa säger, och om de oerhörda energier som kan frigöras i mötet mellan två människor. Ytterst är Berätta för mig en bok som påminner oss om hur vi alla bär inom oss förmågan att rädda varandra.

Berättandets förtrolighet

I David Grossmans senaste bok är berättandet i centrum. Det är en bok som påminner oss om hur vi alla bär inom oss förmågan att rädda varandra, konstaterar Catrin Ormestad.