Varje gång jag kommer till Sri Lankas huvudstad Colombo, så går jag genast ner till havet. Havet är alltid nära på den ön. Tsunaminära. Längtannära. Jag står där. Tittar mig österut mot en annan värld, vänder mig om och tittar mig hemåt.
Och jag har den där blicken i mig – vad är det för skepp där ute, vilka är det som reser hit och vilka är det som reser bort? – när jag läser Michael Ondaatjes Kattens bord. Han vet hur det är att skildra rotlösheten och han tar alltid hem den, lägger upp den fullt synlig och säger: Vad är det jag ser? Och du?
Nu, i sin nya roman, ger han oss en pojke som är elva och som bär på samma förnamn som författaren. Det är en pojke som ger sig av från Colombo för att komma till London. Där väntar en del av hans familj och där är den nya skolan.
Vad ska han göra under den långa färden – mer än att ge sig hän åt det som går att upptäcka? För skeppet är också en värld full med hemligheter. Tillsammans med några han lär känna – på Kattens bord i matsalen – så tar han sig ner i allehanda skrymslen. Och alla åldrar öppnar sig.
För det är en vuxen Michael som ser tillbaka på pojken som inte har några syskon, som aldrig vinkade farväl till dem som satte honom på skeppet. Han hade rest förr, men aldrig på ett skepp. Här ser han att det finns en möjlighet att undkomma all ordning: alltså kan han återuppfinna sig själv. Han gör en ”första anteckning i skrivhäftet” om en passagerare som överfaller sin fru vid spelbordet – och så fortsätter det. Det är folk som passerar, en och annan som stannar kvar och resan växer. Ondaatje skriver ögonöppnande i korta kapitel om saker som blir längre och längre: barndomen som söker sig något vuxet. Den unge Michael har inget tålamod med natten, han vill leva livet, för han har redan sett tillräckligt med skuggor, som när hans föräldrar övergav sitt äktenskap.
Därför kommer här berättelse på berättelse. Man kan i princip öppna boken på vilken sida som helst och hamna i en historia som man bara måste läsa klart. Det är som om alla längtar efter att få berätta om just det som de varit med om. De är i bibliotek, i baren, på däck, nere i maskinrum; det är samtal, invändningar, filmvisningar.
Vi tar oss från Indiska oceanen till Medelhavet. Ondaatje håller i rodret och han minns det som behöver minnas, för att jag som läser ska bli den där pojken. Han skriver: ”Jag visste inte om det jag hade sett var det jag trodde mig ha sett.” Men han vet också att till slut måste alla resor ta sig upp på land, genom kurvorna, vidare in i uppbrotten. Ja, innan den här resan – som Ondaatje säger är uppdiktad, men som känns självupplevd – försvinner bort i världen.