Det finns författare som de flesta någon gång hört talas om men som få verkligen har läst, författare som nått sin ryktbarhet kanske främst genom att andra författare vurmat för dem. Universalgeniet, ja för det får man nog kalla författaren, kompositören, konstnären och juristen E.T.A. Hoffmann, hör definitivt till den genren.
Den verkliga förankringen i det folkliga medvetandet har nog Hoffman fått genom Offenbachs opera, Hoffmanns äventyr, som bygger på författarens märkliga historier. Själv fick jag upp ögonen för Hoffmann, men hann endast nosa på författarskapet, efter att i tonåren ha läst Hermann Hesses märkliga Österlandsfärden, där Hoffmann är en av medlemmarna i det hemliga sällskap som befinner sig på ett slags ständig pilgrimsvandring mot ”själens hemland”, landet ”Överallt och Ingenstans”.
Att Hesse, denne romantiker förklädd till modernist, hade en förkärlek för Hoffmann är inte särskilt underligt. Hoffmann var ju något av en urromantiker, men vars fantastiska sagor också pekade framåt mot modernismen och den magiska realismen.
Kjell Espmark, som nu ger ut en nätt liten roman om författaren, kallar Hoffmann för såväl ”romantikens mest mångsidiga geni” som ”en god kandidat till titeln den förste moderne författaren”.
I Espmarks roman är det Hoffmann själv som för talan. Han ligger, förlamad, kanske av syfilis, med endast tunga och läppar fungerande, och dikterar sitt testamente, sitt försvar, till eftervärlden. Boken består av dessa hans sista ord innan döden, i form av en omslutande modersfamn, kommer för att ta honom. Orden plitas ner av en skrivare som, visar det sig, kanske rent av är Kjell Espmark själv.
Så vad är det då Hoffmann, där han ligger på sitt yttersta, känner sig nödgad att försvara sig mot? Ja, främst är det kanske sin egen motsägelsefulla existens, sin dubbelnatur, förhållandet mellan dagmänniskan juristen och nattmänniskan konstnären, som han försöker reda ut. Det är ett slags försvar för fantasin och konsten. Men också ett reellt uppror mot makten.
Här målas bilden av ett tidigt 1800-tal upp som på många sätt liknar vår samtid; ett Europa i recession där hemliga polisen övervakar befolkningen via en ”snabbundersökningskommission över förrädisk tankeverksamhet”. Mot denna makt sätter Hoffmann individens absoluta autonomi, hennes unika jag, den mycket romantiska idén om att ”alltet ryms i jaget”. Men det är ett jag som skapas först i mötet med ett du. För insprängt i Hoffmans monolog finns också en kärlekshistoria, den mellan författaren och hustrun Mischa och hur de tillsammans skapar varandra.
Espmark har, bokens blygsamma omfång till trots, skapat en innehållsdiger roman. Den är självfallet främst en angelägenhet för den redan Hoffmannfrälste, men fungerar också som en ingång i författarskapet. Det är något av en essä i skönlitterär form. Här möts litteraturvetaren Espmark och författaren Espmark i en lycklig förening. Och stilen är, som vanligt hos denne 83-årige författare med dryga 40 titlar bakom sig, alldeles utsökt.