Jag älskar att läsa Sailor och Pekka! Att få byta röstläge och dra fram den grövsta göteborgskan som jag någonsin kan hitta i min norrbottniska kropp. För att i nästa andetag bryta på gläfsig finska.
Det blir lätt lite småförvirrat emellanåt men böckerna börjar, efter tre barn, nu vara så utlästa att replikerna liksom lägger sig, om inte naturligt, så i alla fall invant på tungan.
Ja, det finns inte många barnböcker som liknar Jokum Nordströms. Det skulle väl vara finländaren Matti som hyser ett visst släktskap med sin crazyness!
Barnböckerna är så– ja, obarniga! Så otyglade! Och så befriande anarkistiska med den ständigt bollmande gamla sjöbusen och hans mänskliga pudel.
Två helt säregna typer och totalt udda för just barnböcker. Dessutom, med en särdeles oborstad miljö som inramning. Liksom ditkastade i ren eufori och samtidigt så precist, så rätt att där inte kunde vara något annat än de ditklippta blyersteckningarna, kollagen.
Sailor och Pekka är egentligen rätt illa tecknade, inhysta där bland olika sorters byggnader och promenerande djur. Ett slags antihjältar eller snarare antibarnbokstyper utan insmickrande grälla kolloriter och andra gulligheter. Precis i samma stil och befriande anda som Nordströms fantastiska tavlor. De som numera går för astronomiska summor och jag med glädje skulle ge sin högra arm för! Okej då, lite att ta i, men nästan i alla fall!
För det är något i det där, till synes, småslarvigt nonchalanta och högst lekfulla sättet att skapa som får igång mig på ett sätt som andra barnböcker inte förmår.
Ja, jag älskar verkligen Sailor och Pekka och jag är glad att de nu kommer ut i nytryck så att fler kan få njuta denna glädje och lekfullhetens mästare. Och också mycket upptagna och produktiva konstnär som barnkulturtidskriften Opsis lyckats fånga i sitt senaste numret, allt emellan lämning och hämtning på dagis. Ja, inte vilket dagis som helst, hunddagis så klart. Vad annars.