Beevor tog sig an dagen D

Den brittiske nittonhundratalshistorikern och exofficeren Antony Beevor, som föddes 1946, är förmodligen världens populäraste militärhistoriska succéförfattare för närvarande. Hans två mest framgångsrika böcker, som behandlar slaget vid Stalingrad och slutstriden om Berlin 1945, har sålts i över tre miljoner exemplar och toppat försäljningslistorna i dussintals länder. Bland Beevors övriga verk som översatts till svenska kan nämnas de prisbelönta böckerna om det spanska inbördeskriget, den tyska ockupationen av Kreta 1941 och den mystikomsusade ryskan Olga Tjechova som bland annat var Hitlers favoritskådespelerska.
Beevors senaste bok, som redogör för den västallierade invasionen i Normandie, har i dagarna kommit ut i svensk översättning. Med hjälp av arkivmaterial samt bevarade brev och publicerade biografier kan författaren följa det dramatiska händelseförloppet från invasionsdagen den sjätte juni 1944 till den 24-25 augusti när den andra franska pansardivisionen, under ledning av den legendariske generalen Philippe Leclerc, marscherade in i det befriade Paris.

Operation Overlord är den största militära landstigningsoperation som genomförts i världshistorien. Förutom de nästan 5 000 landstigningsfartygen bestod armadan av sex slagskepp, 23 kryssare, 104 jagare och 152 eskortfartyg samt 277 minsvepare som gett sig av i förväg för att röja farlederna. På Dagen D landsattes ungefär 130 000 soldater från fartygen och 26 000 från luften. Under natten som föregick invasionen fälldes åtminstone 5000 ton bomber över de tyska kustbatterierna. Cirka 13 000 västallierade flygplan deltog i operationen.
Våren 1944 pratade 'alla' om den förestående invasionen. Den enorma uppladdningen i England, som börjat redan på vintern, gick inte att dölja för någon. Trots det var Hitler full av tillförsikt, skriver Beevor. Den tyske diktatorn, som stegvis flydde in i en fantasivärld och drabbades av våldsamma raseriutbrott när hans generaler lät antyda obehagliga sanningar, var fullständigt övertygad om att de allierade landstigningstrupperna skulle krossas av de tyska försvararna och kastas i havet. I sitt upphetsade tillstånd trodde han till och med att ett katastrofalt fiasko skulle tvinga Storbritannien och USA att dra sig ur kriget. När västmakterna gett upp skulle Nazityskland förflytta trupperna till östfronten och äntligen göra upp räkningen med Stalin.

På papperet hade den tyske överbefälhavaren i väster, generalfältmarskalk Gerd von Rundstedt, 1,5 miljoner soldater till sitt förfogande. Men arméförbanden i det ockuperade Frankrike var av ojämn kvalitet, konstaterar Beevor. Över hälften av de 36 infanteridivisionerna saknade transportfordon och rörligt artilleri. Många av soldaterna var tvångsrekryterade polacker eller sovjetiska krigsfångar. Dessa så kallade 'Osttruppen' hade tagit chansen och anmält sig frivilligt för att undkomma svälten och de dödliga farsoter som grasserade i de tyska krigsfångelägren. När den västallierade invasionen inträffade deserterade somliga omedelbart och anslöt sig till den franska motståndsrörelsen. Andra kastade vapnen och kapitulerade till de allierade så fort de fick chansen.
Den främsta av de faktorer som paralyserade de tyska försvararna var dock västmakternas totala luftherravälde. Amerikanska och brittiska jaktbombare anföll till och med mc-ordonnanser som vågade visa sig på vägarna i dagsljus. Waffen-SS:s och Wehrmachts pansardivisioner fick genomföra förflyttningar nattetid och utnyttja de regniga dagar då flygarmadorna inte kunde operera. Till detta ska läggas den franska motståndsrörelsen som bland annat saboterade teleförbindelserna och sprängde vapenlager och strategiska järnvägslinjer. Professionella tyska generaler, som krigshjälten Erwin Rommel, försökte förklara för Hitler att kriget var förlorat. Men förgäves.
Operation Overlord var ett vågspel. Den tredje juni rapporterade flera väderstationer i Nordatlanten och på den irländska västkusten om ett djupt lågtryck med stormvindar som var på väg mot Engelska kanalen. Under några ödesdigra timmar övervägde general Eisenhower att skjuta upp invasionen till den 19-20 juni när tidvattencykeln låg rätt igen. Om han fattat det fatala beslutet skulle den väldiga invasionsflottan ha hamnat mitt i det värsta orkan som drabbat Västeuropa på flera århundraden.

Den 23 juni inledde Röda armén Operation Bagration. Under de följande två månaderna krossade sovjetarméerna allt organiserat tyskt motstånd på östfronten och flyttade krigsskådeplatsen från Dneprs stränder till Warszawas förstäder. Klockan klämtade för Nazityskland.
Vad hade hänt om den västallierade armadan gått under i stormen? Eller om tyskarna, mot alla odds, lyckats driva tillbaka invasionstrupperna i havet? "En sådan utveckling skulle ha kunnat leda till att Röda armén inte bara hade nått fram till floden Rhen utan rent av till Atlantkusten" skriver Beevor.
Det är ingen orimlig tanke. Efterkrigstidens Europakarta skulle säkert ha sett väldigt annorlunda ut om invasionen på Dagen D gått i stöpet.

Beevor tog sig an dagen D

Antony Beevor följer det dramatiska händelseförloppet från invasionsdagen den sjätte juni 1944 till den 24-25 augusti i sin nya bok, skriver Carl Johan Gardell.