Beckettpjäs med många bottnar

Winnie vill att någon ser och bryr sig om henne. Som ambitionsnivå för en hel teaterföreställning får ambitioner av det slaget väl sägas vara i anspråkslösaste laget. Men i Samuel Becketts pjäs Lyckliga dagar är rollgestalternas krav reducerade till ett minimum. Här handlar det om en tillvaro där det är anpassning för ren överlevnad som gäller. Och livet går i första hand ut på att härda ut i en tillvaro tömd på all mening. Det kan vara en existentiell såväl som en social upplevelse.

Teaterhösten är här och föreställningarna har så sakteliga börjat sippra fram lite varstans. Nu sätter säsongen igång på riktigt med Stockholms stadsteaters torsdagspremiär på det som brukar anses som den franske nobelpristagarens mörkaste skådespel. Med Yvonne Lombard i rollen som Winnie ligger tyngdpunkten framför allt i ett suveränt minspel som sveper över bredast möjliga register. Från bottenlös förtvivlan till smittsam och ogrumlad lycka. Samtidigt behåller regissören Tobias Theorell utspelen på en försiktig och återhållen nivå. Tankarna går därför mera till en preliminär utsaga om tillvarons beskaffenhet än till något definitivt bokslut. Och Yvonne Lombards på en total behärskning av uttrycksmedlen uppbyggda förmåga att låta ett helt livs alla avtryck avspeglas i det egna ansiktet, ger besked om att åtskilligt av detta ägt rum också på ett inre, i pjäsen dock sorgfälligt dolt och inte närmare redovisat plan.

Magdalena Åberg har i överensstämmelse med Becketts anvisningar skapat en scenografi för uppsättningen som fyller hela scenen med till lika delar grus och en orangefärgad himmel som möts mitt på fondväggen. I första akten täcks Winnie till midjan med råge av det till en hög uppbyggda, knappast stabila och därför ljudligt rasslande underlaget. Efter paus är det enbart huvudet som tittar fram. Åskådligare kan den knappast göras människans väg till sin oundvikliga slutstation. I en jordkula bakom Winnie framlever hennes make Willie sina dagar. Även om möjligheterna till kontakt är av det ytterst begränsade slaget, framstår deras relation som närmast präglad av cementerad bundenhet och ett totalt sammanvuxet beroende. Samtidigt befinner de sig i stadiet närmast före den totala ensamheten, eftersom det ömsesidiga utbytet är begränsat till den andres fysiska närvaro.
Samuel Becketts Lyckliga dagar är en pjäs om uppehållande jagförsvar och om att härda ut och överleva under de vidrigaste omständigheter. Men i Tobias Theorells instudering har det också blivit en föreställning om villkoren för anpassning till en verklighet där de berörda rollerna saknar alternativ och inte vet av något annat. På så sätt framstår Yvonne Lombards Winnie inte så lite som en Sisyfosgestalt där kampen hela tiden i underläge är sin egen mening. Det är hennes närmast om en instinkt påminnande livståga, som hindrar henne från att ge upp. På samma gång är det hennes rädsla för förändringar som håller förloppet vid liv. Det är från sådana utgångspunkter de dagliga sysslorna laddas med betydelse, som upprepningar i ett ritual vars syfte är att hindra insikter att bryta fram vilka kunde få hela tillvaron att rämna. I en värld utan något högre mål eller något slags facit som svar på de stora livsfrågorna återstår inte mycket annat. Om det nu inte är det ogörliga i all sådan ävlan och ett accepterande av att det är detta minimum tillvaron har att erbjuda som utgör det budskap Samuel Beckett vill förmedla med det här dramat.

Men på samma gång finns där en ofrånkomlig humor av den försonande sorten som antyder andra fullt möjliga förhållningssätt. Kanske är det i ljuset av alternativa utvägar som Winnies svada skall ses, hennes oavlåtliga munväder som slår knut på sig själv, och när hon närmast maniskt upprepar hur lycklig hon känner sig. Om man så vill går det här också att se förbindelsetrådar till glättade umgängesmönster av nutida snitt där de glada tillropen bär det tillkämpades motsägelsefulla prägel. Men hos Beckett också en syn på livet som ett clownspel, där det bästa är att helt enkelt skratta åt eländet. Och detta samtidigt som Åke Lundqvists Willie i Tobias Theorells instudering på slutet uppenbarar sig på scenen vacklande och andfådd, med stela ansiktsdrag, så tyngd av alla plågor som är det livet självt han bär på sina axlar. Att det är Winnies revolver han försöker nå i sina fåfänga försök att ta sig uppför gruskullen förstärker detta intryck. På så sätt blir han mest av allt en Atlasgestalt, för att göra ännu en mytologisk jämförelse, som helst vill göra slut på hela härligheten. Men i Tobias Theorells närläsning och tolkning av pjästexten är det ändå inte uppgivenheten som får sista ordet. I stället sätter han sin lit till Winnies och Willies samhörighet som blir det livsvärde som färgar slutackordet, när de till sist möts i föreställningens första och enda ögonkontakt i detta mentala rum där allt annars är sterilt grus. Att lyfta fram den sidan hos Samuel Beckett är inte särskilt vanligt bland hans uttolkare. När den här uppsättningen fått gå några gånger till och är färdig, vilket den ännu inte är, väntar en teaterupplevelse med många bottnar på sin publik.

Beckettpjäs med många bottnar

Tobias Theorell avtäcker många bottnar i Samuel Becketts pjäs Lyckliga dagar i torsdagspremiären på Stockholms stadsteater, skriver Bo-Ingvar Kollberg.