I våras kom Bo Gustavssons essäsamling ”Den långa dagen”. Den tar sin utgångspunkt i ett världsläge som författaren beskriver som djupt oroväckande.
Krig, terror, miljöförstöring och framväxande nationalism kastar sina mörka skuggor över den europeiska kontinenten.
Formuleringarna i essäerna är ofta abstrakta och på samma gång dramatiska. Hallucinatoriska, spöklika bilder präglar vårt medvetande, hävdar Gustavsson.
Nu följer han upp essäboken med ett skönlitterärt verk, ”Höst i Berlin”. Den som upplevde essäerna som alltför tunga och teoretiska kommer här att finna luften lättare att andas. Det är också en till omfånget blygsam bok, knappt hundrafemtio sidor, varav många spatiöst utformade.
Den uppstramade stilen motsvaras av en geografisk begränsning där Berlin är spelplatsen för texterna. Men kris och oro råder än, och på sätt löper en tematisk linje från den förra boken till den här.
I ett antal dikter i bokens början skriver Gustavsson fram okomplicerade scener från staden. De historiska och kulturella referenserna finns alltid med, men utan att skymma det enkla i bilderna:
Goethes Lebendmaske
från 1807
har blundande
hittat
ut ur världens
labyrint.
I dikterna introduceras den egyptiska drottningen Nefertiti, som levde på 1300-talet före Kristus och vars berömda byst finns på Neues Museum i Berlin. I en annan dikt förekommer den polsk-tyska socialisten Rosa Luxemburg, som mördades i Berlin 1919.
De två återkommer sedan som huvudpersoner i det drama, ”Solens stad”, som utgör ett längre parti av Gustavssons bok. Det är en text där en vindlande dialog för läsaren från faraonernas Egypten fram till våra dagars Sverige. Skådespelarna bryter sig ut ur sina rollfigurer och går i polemik med regissören, också närvarande i pjäsen:
”Bespara oss dravlet!”, utropar Rosa-skådespelaren. ”Det är inget dravel”, svarar regissören. ”Det är visionära tankar. Vi befinner oss idag i den hegelska framtidens arbete. En rörelse av absolut vetande.”
Så kan det låta i ett karaktäristiskt språng mellan lågt och högt. Det ger liv och rörelse åt texten.
Som helhet präglas boken av en påtaglig spännvidd mellan det gestaltade – ofta känsligt och utan åthävor - och det tydligt uttalade. Det senare tycker jag är mindre övertygande. I synnerhet de analyser Gustavsson gör av Tyskland och den tyska ”mentaliteten” är förenklande intill meningslöshet. Som till exempel: ”Den tyska mentaliteten består till lika delar av nationalism, arbetsmoral och X-faktorn.” Denna X-faktor menar han sedan förklarar stora delar av 1900-talets tyska historia.
Av sådant blir inte läsaren klokare.
Men när Gustavsson vandrar i Berlin, betraktar och stilla reflekterar är jag gärna med honom.