Jag måste erkänna att Hanna Nordenhöks romandebut, Promenaderna i Dalby hage, till en början gör mig djupt irriterad. Kanske främst för att den är så vansinnigt korrekt. Den är skriven på den där smått enerverade skrivskoleprosan, ni vet en sådan där lätt fragmentiserad och lite lagom svår stil som de senaste åren blivit något av norm för ung svensk romankonst.
Det är i sig inget fel att skriva på det viset, många gör det förbaskat bra, men man bör akta sig så att inte trendkänsligheten förvandlas till död formel. Dessutom: att vara i takt med sin tid, samt att skriva en korrekt och klanderfri prosa, är långt ifrån detsamma som att ha en levande och unik författarröst.
Jag måste emellertid också erkänna att min inledande irritation hyfsat snabbt lägger sig. Snart sugs jag in i den berättelse Nordenhök med sitt sparsmakade men målande språk suggererar fram. Den fragmentiserade och avhuggna stilen visar sig vara motiverad av storyn.
Det är som om språket liksom trippar på tå runt den smärtpunkt som skildras, en varböld som med en mer fullödig språkbehandling hade kommit att spricka och blöda. Det handlar om en mor och en dotter, vilka man förstår är Nordenhöks egen mor och mormor, och en ödesdiger vår i mitten på 50-talet som författaren rekonstruerar med hjälp av fotografier och mormoderns inte helt lättbegripliga korrespondens. Dottern, Marta, blir vittne till ett svek inom familjen och förvandlas till en bricka i de vuxnas lek.
Hennes position blir den som oundvikligen alltid är barnets; åskådarens och den oskyldiga betraktarens position. Hon ser sin mor falla samman medan hon själv växer upp till kvinna.
Att Nordenhök tidigare givit ut två diktsamlingar innan hon nu gör sin debut som romanförfattare är något som märks tydligt. Språket är poetisk, rytmiskt och musikaliskt. Det senare speglas i bokens kapitelindelning som är strukturerad med ett preludium, fem satser och ett efterspel. Texten känns också lite som ett stycke musik som trevande söker sitt tema.
Denna musik är visserligen välkomponerad men blir aldrig riktigt drabbande. Och jag kan inte låta bli att fråga mig om denna outsagda och halvkvädna stil är ett sympatiskt öppet och sökande sätt att skriva eller bara en påklistrad stilistisk pose, ett ihåligt fuskbygge.