Trots att jag mycket väl minns Ali, pojken som sydde igen sin egen mun med nål och broderitråd, börjar tårarna rinna när jag läser om honom igen. Det är väl inget speciell med Ali. En afghansk grabb som tappar bort mamma och syskon i panikflykt när deras by bränts ned av talibananhängare och pappan försvunnit. Släktingen som sedan ska skydda dem misshandlar dem svårt.
I Teheran sorterar Ali sopor i över ett år, tills han kan fara vidare till Turkiet. Blir sedan smugglad på trasig båt utan mat och vatten. Till Sverige, tror Ali. Men han möter ett brutalt Italien. Innan Ali lyckas ta sig till Sverige blir han gruppvåldtagen.
Ja, det är ju så här barn har det. Alldeles för ofta. Men jag gråter ändå. Trots att Ali är en av dem som drar vinstlott och till sist får stanna i Sverige. Sannolikt tack vare all medial uppmärksamhet.
Ali är ett av de så kallade ensamkommande flyktingbarn som journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner mött, i Sverige, Norge, England, Italien, och vars öden utgör stommen i reportageboken De förlorade barnen. Unga, trasiga liv som irrar runt i vår världsdel, som inte vet vad ”asyl” är, och som, trots att de borde ha förintats av trauman och ensamhet, fortsätter att drömma. De hamnar i klorna på hallickar, slavdrivare och knarklangare, men kämpar på. Kommer till boenden i bland annat Sverige där de försäkras trygghet, men i stället möts av rasistattacker och hysteriska invånare. Man häpnar över vad dessa barn och unga tvingas uthärda.
Mikkelsens och Wagners bok är i sin välskrivna saklighet, sin grundliga research, sina inkännande fallstudier och sin adekvata kartläggning en måsteläsning. För alla engagerade. För politiker och tjänstemän som slappt lutar sig mot Dublinförordningen. För hatare på Flashback och Avpixlat. För journalister och debattörer som utan källkoll sprider myter vidare. Boken borde översättas – den handlar ytterst om vad för slags värld vi vill skapa med vårt Europaprojekt.
Mikkelsen och Wagner har redan väckt debatt: Ekot rapporterade härom veckan om bokens uppgift att nästan 800 flyktingbarn är spårlöst försvunna i Sverige sedan 2007. Och polisen? Nej, den letar inte efter försvunna flyktingbarn, trots att de ofta råkar ut för kidnappning, trafficking eller tvångsgifte. Boken visar att det till och med kan vara svårt att få polisen att ta upp en anmälan. Däremot letar den aktivt efter dem som fått avslag på asylansökan.
Tidigt i vårt arbetearbete med den här boken förstod vi att det inte finns någon myndighet i Sverige som anser att de närmare 800 barnen är just deras sak.”, skriver författarna. Och genom Dublinförordningen skyfflas minderåriga runt mellan EU-länder. Vem som får stanna var, när och varför förefaller godtyckligt.
Att ha blottlagt, ringat in och formulerat detta rättsosäkra och människorättsvidriga schackrande med unga människor är bokens främsta förtjänst. Att den berör gör den inte sämre.