Barnen med krig i bagaget

Om man säger ordet "krigsbarn" tänker väl de flesta svenskar på de finska barn som kom hit under andra världskriget. Men tyska krigsbarn i Sverige? Det fanns faktiskt flera tusen, men de kom efter kriget och är betydligt mindre kända än de finska.

Varför det? undrar Ylva Herholz, journalist, som själv har den bakgrunden eftersom hennes pappa kom som barn till Sverige efter kriget och stannade kvar. Hon har intervjuat fem personer, inklusive sin egen faster, för att fästa uppmärksamheten på det här glömda stycket av den svenska historien och, som hon säger, nyansera bilden av det fridfulla och snälla Sverige. Boken heter Tysklands bleka barn - Krigsungar kommer till Sverige.

Det visade sig att flera av dem fem inte ville berätta om hur de hade det innan de kom till Sverige - det var något som de vill glömma. Flera ville också glömma den första tiden i Sverige. Några kom att känna sig hemma där, andra kunde aldrig bli "svenska", en åkte till Tyskland igen.

Men varför kom de tyska barnen först efter kriget? För att förstå bakgrunden måste man känna till en hel del om andra världskriget. Kanske förutsätter Ylva Herholz alltför stora kunskaper hos sina läsare. Många av de tyska barnen som kom hit efter kriget kom från de delar av landet som Tyskland enligt fredsavtalet fått avträda till Polen, Tjeckoslovakien och Sovjet. Dessutom lade Sovjet beslag på de baltiska staterna, som i århundranden delvis bebotts av tyskar. De kördes helt enkelt ut eller tvingades bort av de nya makthavarna.

Så dessa flyktingar hade alltså inget hemland som de kunde skickas tillbaka till. Ylva Herholz har intervjuat och rest till olika platser där de fem har bott.  Hon skriver som en journalist, med detaljer som ska underlätta för läsaren att förstå hur fruktansvärda upplevelser de fem har gått igenom.

I ett sista kapitel försöker hon sätta ord på sina egna upprörda känslor. Hon anklagar svenska folket för skenneutralitet under kriget, för fasadputsande, eftergifter och passivitet under 30- och 40-talen. Hon citerar en rad skribenter som enligt författaren sysslar med brännmärkning, missaktning och misstro mot tyskar. Ett exempel är författaren Erik Asklund som skriver att tyskarna själva är orsaken till sina nuvarande lidanden. Han påpekar att barnen är oskyldiga, vilket enligt Ylva Herholz måste tolkas som att de vuxna tyskarna är skyldiga.

"De som hyste eller vågade visa medkänsla för de nödlidande tyskarna hör till undantagen under lång tid efter 1945", skriver hon. Det stora undantaget är Folke Bernadotte som fortsatte med sina vita bussar också flera år efter krigsslutet 1945.

Visst finns det mycket i den svenska politiken under kriget att kritisera. Och säkert var det svårt att vara tysk i Sverige åren närmast efter 1945. Men Ylva Herholz passerar löjets gräns när hon klagar över att dagens svenska Tysklandsturister bara åker till Berlin. Hon har rätt i mycket av sin kritik. Men hon går i sin upprördhet för långt.