Barndomens svaghet blir styrka

Barn i utsatta familjer klarar av mycket. I all synnerhet om de inte vet av något annat och inte får syn på några alternativ till det liv de fötts in i. Så skulle man kunna formulera den bärande tanken i Carl Johan De Geers i dag utgivna självbiografiska berättelse Jakten på nollpunkten.
Carl Johan De Geer hör till rabulisterna i det sena 1900-talets kulturliv. Den delen av hans verksamhet får en hel del utrymme i minnesboken. Men ännu mera handlar den om honom själv som privatperson, om barndomen, uppväxten och det liv som varit och är en förutsättning för konstnärskapet.

I likhet med många andra som i bokform blickar tillbaka på sina liv, vill också Carl Johan De Geer åstadkomma en smula klarhet om vem han är och hur han formats av livets framfart. Det betyder att hans roman också kan läsas som en tidsbild över gångna decennier, alltsedan 1940-talet och emellanåt ännu längre tillbaka. Adelssläkten De Geer har anor, som det brukar heta. Den sentida ättlingen rumsterar om lika mycket i släktarvet som sin egen brokiga, sjuttioåriga tillvaro. Han har såar av händelser att förtälja. Trots att mycket av allt att döma är utelämnat, är det sällan man läser en livsbeskrivning så proppfull av skeenden. Somt är djupt allvarligt, annat kryddat av dråpligheter med hög humorfaktor.

Det finns en charmfull omedelbarhet i den här boken, en smittsam uppriktighet som ger den dess alldeles speciella ton. Ofta tycker man sig sitta inbegripen i ett förtroligt samtal med författaren, där denne talar oavbrutet. Sådant kan i ogynnsamma fall bli en smula enahanda. Men inte när man lyssnar till Carl Johan De Geer. Hans sätt att lägga ut texten är av det avväpnande slaget. Och onekligen har han en hel del att berätta, när han ofta stått i främsta ledet eller befunnit sig uppe på barrikaderna i de politiska aktioner som hör hemma hos gatans parlament.
Störst medial uppmärksamhet har han fått som bildkonstnär. Utställningen av affischkonst hos Galleri Karlsson i Stockholm 1967, då han ägnade sig åt både skändning av svenska flaggan och uppvigling, är väl det som blivit mest beryktat. Liksom verksamheten i tidningen Puss, när det begav sig. Ändå hör Carl Johan De Geer knappast till de farligare bland sina generationskamrater när det gäller agitpropkonst. Tillsammans med Håkan Alexandersson skapade han tv-serien Tårtan, som många i dag i begynnande medelålder minns med välbehag. Den som kan åstadkomma en så påhittig film, så fylld av omisskännlig värme kan inte vara utrustad med annat än ett stort, varmt och generöst hjärta.

Carl Johan De Geer gjorde sin värnplikt som expeditionsbiträde på K1 i Stockholm, ett regemente som annars är mest känt för den ridande högvakten. Det var en ryttmästares recension av de juldekorationer De Geer skapat i logementen, som fick honom att bestämma sig för konstnärsbanan. Han började fotografera och gick sedan en fyraårig utbildning på Konstfack.
Därefter har han försörjt sig, mer eller mindre framgångsrikt, som designer, filmare, fotograf, musiker, scenograf, journalist, författare, skådespelare och nästan vad helst som går att förknippa med kreativ företagsamhet. Alla dessa inslag i hans liv från hela det vida skapande fältet har fått stort utrymme i boken.

En av de allra intressantaste delarna handlar om när han gjorde polisen Karlsson i Söderkåkar hos Mikael Segerström på Boulevardteatern i Stockholm. Det kapitlet om en fri teatergrupps våndor för att klara ekonomin har sitt särskilda intresse denna höst, då den kommande kulturutredningen diskuteras. Och när de som helt saknar insikter i ämnet är de mest högljudda.
Utsträckt över betydligt flera sidor är Carl Johan De Geers inte alla gånger lätta minnen av samarbetet på filmområdet med Håkan Alexandersson. Det har samtidigt blivit ett av bokens mest levande exempel på författarens verbala porträtteringskonst. Annat som man också gärna stannar till vid är insidesskildringarna från studietiden på Konstfack och det bohemliv som pågick under denna period och långt efteråt, återblickarna på umgängeslivet alla år igenom med de olika äktenskapen. Och de redovisade mötena med inte minst fotografer som betytt mycket för hans egen utveckling.

För det tyngsta innehållet i romanen svarar dock närbilderna och interiörerna från en otrygg och rastlös uppväxt. Pappan var diplomat, vilket medförde ideliga byten av bostadsorter och skola, innan barnen slutligen övergavs. Mamman var inte av den allra mest empatiskt begåvade sorten. I stället fick anförvanter, barnsköterskor och tjänstefolk träda in i föräldrarnas ställe.
Det är i de många partierna som blickar tillbaka på, försöker komma underfund med och bearbeta allt som har med föräldrarna att göra, som Carl Johan De Geer kommer läsaren allra närmast.
Ofta är det ett vid åtskilliga tillfällen gripande stoff som här presenteras. Om en pappa som träffade sina barn några timmar en gång vartannat år. Och om en mamma som undan för undan gled in i en depression som gjorde henne alltmer otillgänglig. Det är inte svårt att inse författarens kamp för att under sådana omständigheter åstadkomma en smula ordning i allt kaos.

Inte heller behöver man grunna särskilt länge på varför sonen, också till åren kommen, behöver använda en inte obetydlig del av sin energi till en pågående uppgörelse, som om man får tro boken, kommer att fortsätta länge än. Såren och sorgen, liksom säkert en hel del i boken dock inte redovisade skuldkänslor, är av sådan art att det sannolikt vore förödande att försöka lägga locket på. Ändå är dessa partier inte något som tynger läsaren eller läsningen, när minnena kommer på tal. På så sätt blir De Geers roman till allt annat också en synnerligen lärorik bok om konsten att leva med svåra upplevelser utan att låta sig besegras av dem.
På många ställen får man intrycket att författaren är en mycket klok person, ofta på det vardagliga sätt som vittnar om en väldig mental styrka. Sannolikt är det också där han hämtar all sin finurlighet inför tillvaron, de många fyndiga infallen och förmågan att överraska med kommentarer till livet från helt oväntade håll.

En bit in i boken avslöjar Carl Johan De Geer sin böjelse och förkärlek för Åsa-Nissefilmerna och undermåliga Manhattandeckare. Han tar dem som utgångspunkt för sitt eget skapande, där han har som ambition att göra någonting liknande men ett snäpp högre.
Man får ofta en känsla av att han har en motsvarande inställning till sig själv. Allt är av värde som kan göra det egna livet bättre. Det är svårt att tänka sig ett mera fruktbart förhållningssätt för den som vill vända barndomens svaghet till styrka.

Barndomens svaghet blir styrka

Carl Johan De Geer berättar både gripande och roligt om sitt konstnärskap och dess uppkomst och utveckling i den i dag utgivna minnesboken Jakten mot nollpunkten, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.