Den här boken är en memoar, inte en roman. Detta är Margaux Fragosos minnen av sin egen, högst verkliga uppväxt i händerna på en psykiskt sjuk mor och en labil, alkoholiserad far och: i händerna på Peter, mannen som hon intalar sig är hennes räddning, men som utnyttjar henne mest av alla. En manipulativ pedofil som öppnar upp sitt hem för den sjuåriga Margaux, som får henne att tro att det bara är där hon är älskad, och som utnyttjar henne sexuellt i fjorton år innan han slutligen tar sitt liv när hon är strax över tjugo. Då är han i 65-årsåldern.
Däremot är Tiger, tiger ofta skriven som om den vore en fiktion, den beter sig lite som en roman, om man kunde tänka sig att en bok ägde ett beteende. Den strävar mot ett litterärt tilltal, som om formen i sig kunde skydda både den som skriver och den som läser från dess innehåll. Men det kan den inte.
Det kompakta mörker som den här boken är sprungen ur och består av, är stundtals så svårt att forcera att jag från och till tappar intresset att ens försöka. Det skulle kunna ses som ett misslyckande, rent textmässigt, men vad skulle Fragoso ha gjort istället? Att försöka piffa upp en berättelse med positiva anekdoter där inget ljus finns är förstås inte ett alternativ. Och med tanke på att hon faktiskt genomlevt detta helvete i fjorton år, är jag som läsare åtminstone skyldig att orka läsa om det. Det är bara att tugga i sig.
Peter, den 51-åriga man som en sommardag träffar den lilla flickan i den allmänna poolen, och som känner igen ett kontaktsökande barn på långt håll, erbjuder Margaux ett liv som skiljer sig radikalt från det hon hittills levt. Till skillnad från pappans lynniga humör och önskan om disciplin, ordning och reda, har Peter ett bohemiskt hem med sambo, styvbarn och husdjur överallt. Han dricker inte alkohol, och han är vänlig och uppmärksam. Också Margauxs sjuka mamma trivs i hans hem, och de två börjar besöka honom varje måndag och fredag.
Det är när mamman ”inte ser” (Tiger, tiger är till brädden fylld av vuxna som ser, men förnekar och tiger om saken, därför har den svenska titeln en dubbeltydlighet som originalets syftning på kattdjuret saknar), som Peter börjar sina närmanden mot Margaux. Samtidigt som han vänder henne från hennes familj, knyter han henne till sig allt hårdare. Han gör henne så beroende av honom att hon långt efter att ha insett det sjuka i deras förhållande, ja, ända tills han dör, ändå inte kan bryta med honom.
Detta barns utsatthet är så ohygglig. Absolut ingenstans finns en fristad, där finns inte en enda vuxen som ser henne och ger henne trygghet utan att utnyttja henne. Det är så bottenlöst svart att jag faktiskt förvånas över det faktum att Fragoso har kunnat skriva den här boken och få ett normalt liv. Människans överlevnadsförmåga är stundtals remarkabel.
Vad är det som räddar Margaux? Jag vet inte, och hon ger själv ingen direkt förklaring, boken är deskriptiv snarare än analyserande. Men en gissning är att hon förutom att hon äger en styrka i sig, också har räddats av litteratur, musik och sin egen fantasi. Så snart hon blev lite större började Peter och Margaux att läsa högt ur olika böcker för varandra, och Margaux skapade sina alter egon, flickor som hon låtsades vara för att hålla sig själv utanför det som skedde med Peter.
Därför kan paradoxalt nog skildringarna av exempelvis den sexuellt utlevande rollfiguren ”Nina”, med destruktiva drag och skapad med tydliga pornografiska influenser, kännas som en befrielse att läsa. Därför att i en värld där ingen annan tröst står att finna, kan ändå det faktum att den här flickan envetet hittade strategier för att hålla saker ifrån sig, inge något slags hopp. Det, om något, vittnar om vilken fruktansvärt tragisk historia detta är.