Barnafödandet som röd tråd

Nu kommer barnet. Hon böjer sig ner mot golvet och tar emot barnet med sina händer och går nerböjd till sängen, lägger sig, drar upp kjolen för att kunna lägga barnet på magen. Med sin högra hand hittar hon sina framlagda torktrasor. Med sin vänstra hand stöttar hon barnet. Hon lägger en bit linne över barnet, sträcker sig efter saxen och tråden som finns i sängen och binder om navelsträngen, klipper av den, lägger en bit rent linne över som en kompress och tar fram navelbandet och lindar det runt den lilla magen ? Hon reser sig först när moderkakan har kommit ut. Då går hon till hinken, tvättar sig ren från blod och ordnar med lite långa trasor som hon kan fästa i kjollinningen fram och bak.

Förlossningen äger rum 1887 i en stuga i Tornedalen. Barnaföderskan, som själv får sköta hela nedkomsten, heter Matilda Olsdotter (1863-1954). Hon och hennes familj, maken Johan Henriksson och barn födda mellan 1880 och 1908, är huvudpersoner i Tyra Lindströms bok. De bor i Mukkavaara i närheten av Gällivare i Lappland. De är skötsamma och arbetsamma småbrukare och lever enkelt, men ändå inte, vad jag förstår av boken, i någon egentlig misär. De tycks kunna föda sig på sitt arbete och har till och med råd att ha tjänstefolk. Matilda och Johan får tillsammans sexton fullgångna barn, men Matilda har också flera missfall, så Lindström menar att hon bör ha varit gravid tjugofyra (24!) gånger. Själv har Matilda en gång på sin ålderdom sagt att hon aldrig under sin fertila period var utan foster ett helt år!

Författaren Tyra Lindström är barnbarnsbarn till Matilda och minns mycket väl den gamla kvinnan - som var hennes farfars mor - från sin barndom på 1940- och 1950-talen. Hon beskriver henne som lika böjd och krokig som den pipa hon alltid sög på. Matilda bodde på sin ålderdom hos sin son Abraham, vars födelse skildras i citatet ovan, och hans hustru Naimi. Lindström minns att Matilda var mycket respekterad av sin omgivning. Alla fick lov att ta särskild hänsyn till henne. Hon fick exempelvis inte störas med stojiga barnlekar när hon låg och vilade. Matilda satt dock mest stilla på en bänk, lutad mot sin käpp och försjunken i tankar. Och av boken att döma hade hon sannerligen ett förunderligt liv att fundera över: 24 graviditeter!

I boken får vi följa Matildas och hennes familjs liv fram till 1908, då yngsta barnet, dottern Kaisa föds. Det är hon som varit Lindströms främsta sageskvinna, när faktaunderlaget till boken tagits fram. Men uppgifter om Matilda och hennes liv har också hämtats från andra släktingar samt från kyrkoarkiv och allehanda litteratur. Lindström har således bedrivit gedigna efterforskningar för sin skildring. Ändå framhåller hon hovsamt i förordet att även om alla uppgifter har verklig grund har hon med författarens rätt också använt sin fantasi och inlevelseförmåga i skildringen. Det vi läser är således ett slags dokumentär roman.

Matilda och Johan lever ett strävsamt liv utan några utsvävningar, men boken är inte på något sätt en eländesskildring, trots att det ändå är en bister och tung vardag som skildras. Det är Matildas barnafödande som är den röda tråden i boken. Hon föder sitt första barn när hon just fyllt sjutton år. Då är hon redan gift med Johan, en gemål som hennes föräldrar valt åt henne. Hon kommer sedan att vara gravid årligen fram till 45-årsåldern. Flera gånger får hon missfall, en del så svåra att hon håller på att mista sitt eget liv. Åtta av hennes barn dör också i späd ålder. De flesta dör av sjukdomar, men ett barn avlider när den flicka som bär honom faller omkull och krossar honom under sig. Pojken är bara fyra månader och detta dödsfall känns som det mest tragiska av alla, inte minst kanske för flickan, som måste leva med denna sin skuld resten av sitt liv.

Naturligtvis sörjer Matilda och Johan sina döda barn, men de framställs samtidigt som väl införstådda med att många barn dör tidigt. De ser, menar författaren, döden som en naturlig del av livet. Den ständigt närvarande barnadödligheten medför att nöddop förrättas i hemmet så snart ett barn fötts. Detta görs för att barnet inte skall bli osaligt om det dör innan det "riktiga" dopet i kyrkan äger rum. Åtta barn överlever till vuxen ålder och den yngsta flickan Kaisa kommer att leva till 97 års ålder. Matilda blir också själv gammal. Hon är fyllda 90 år när hon avlider.

Matilda är en fascinerande bok inte minst för att den så rakt och chosefritt berättar om svåra och omvälvande saker. Författaren visar övertygande vilken oerhörd dramatik ett människoliv kan innehålla. Boken är förvisso inget skönlitterärt mästerverk, men ändå så oemotståndligt lockande att läsa. I sin enkelhet påminner den mig om de stora medeltida isländska berättelserna, mer dramatisk än episk, korthuggen i sin dialog - något som ytterligare understryks av att dialogen återges också på tornedalsfinska, meänkieli - och nykter i sitt förhållningssätt gentemot det skildrade. Jag ser fram emot att läsa den fortsättning som utlovas i nästa bok!

Barnafödandet som röd tråd

Det är ett häpnadsväckande kvinnoöde som återuppväcks i Tyra Helena Lindströms chosefria bok om hennes farfars mor Matilda Olsdotter, fastslår Agneta Lilja.