Banbrytande om sovjetiskt slaveri
En imponerande forskningsinsats i nyöppnade sovjetiska arkiv ligger till grund för Anne Applebaums Gulag, som kastar ett förklarande ljus över förtrycket i Sovjetunionen. Det är en viktig bok, och därtill ett pionjärverk, konstaterar Carl Johan Gardell.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Anne Applebaum: Gulag. De sovjetiska lägrens historia (Norstedts, sv övers Margareta Eklöf)
De flesta har förmodligen hört talas om Gulagarkipelagen, ordet i titeln på Aleksandr Solzjenitsyns berömda roman från 1973. Med uttrycket Gulag menas först och främst det stalinistiska slavlägersystem som — när det nådde sin största omfattning under
det första efterkrigsdecenniet — stod för ungefär 16 procent av Sovjets samlade BNP. Med tiden har Gulag också blivit en metafor för det brutala sovjetiska förtrycket i största allmänhet. Själva akronymen GULAG syftar på en myndighet med det långa namnet
Glavnoje upravlenije ispravitelno-trudovych lagerej, dvs Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger. Gulag var den byråkratiska avdelning inom den hemliga säkerhetstjänsten NKVD (senare MVD) som styrde de sovjetiska koncentrationslägren från och med
1929, det år då Stalin fattade det ödesdigra beslutet att sätta landets fångar i arbete för att påskynda Sovjets industrialisering under den första femårsplanen.
Otaliga koncentrationsläger
Gulagstyrelsen i Moskva administrerade åtminstone 476 gigantiska lägerkomplex, med tusentals underlydande "lägerpunkter", som fanns utspridda över det vidsträckta sovjetiska imperiet. De otaliga koncentrationslägren var planekonomiska företag, produktionsenheter med verksamhet inom alla tänkbara näringslivsgrenar från gruvbrytning i arktiska regioner till de hemliga forskningsinstitutioner som bildade stommen i det sovjetiska rymdprogrammet. När systemet nådde sin maximala omfattning (1950) härskade Gulags byråkrater över noga räknat 2 561 351 fångar. Men personalomsättningen var snabb av olika skäl.
Många dog i lägren
Enligt en aktuell beräkning passerade åtminstone 28,7 miljoner tvångsarbetare — förslavade folkfiender, krigsfångar och de administrativt förvisade — genom "arkipelagen" från 1929 till Stalins död 1953. Hur många av dessa människor som avrättades, svalt ihjäl eller förolyckades på annat sätt kan ingen veta säkert för närvarande. Enligt en mycket försiktig beräkning drabbades uppskattningsvis 2,7 miljoner personer av en för tidig död på grund av gulagsystemet. Sannolikt var det många fler.
Banbrytande verk
Om slaveriet i Sovjetunionen handlar den uppmärksammade boken Gulag — De sovjetiska lägrens historia som i dagarna kommit ut i svensk översättning. Författaren, den amerikanska journalisten Anne Applebaum, har sedan 1988 bevakat utvecklingen i Ryssland och det forna Östeuropa för ett antal brittiska och amerikanska tidningar. Efter en imponerande forskningsinsats i nyöppnade sovjetiska arkiv — och hundratals intervjuer med forna fångar och lägervakter — har Applebaum skrivit ett banbrytande verk som onekligen kastar ett förklarande ljus över bolsjevikregimens diaboliska härskarteknik från 1917 till systemkollapsen på 80-talet. Bland de utmärkelser som författaren redan hunnit få för boken, som för närvarande översätts till en lång rad språk,
kan nämnas Pulitzerpriset 2004. Här följer några axplock ur det rika innehållet.
Historiska traditioner
Det sovjetiska förvisnings- och tvångsarbetssystemet vilade på väl inarbetade historiska traditioner. På 1500-talet lät tsaren inkvartera oppositionella bojarer hos munkarna i kloster som byggts i Rysslands avlägsna arktiska regioner. Tsar Peter den store, som utan tvekan var Stalins främsta förebild, moderniserade Ryssland med våld och lät rekvirera tiotusentals livegna bönder för att bygga den nya huvudstaden S:t Petersburg i karelska näsets träskmarker. Under 1800-talet tillgrep tsarregimerna s k administrativa förvisningar för att befolka Sibiriens ogästvänliga nordliga regioner.
Utdragen svältdöd
Inom Gulag finner Applebaum flerfaldiga exempel på märkliga karriärvägar som var fullständigt otänkbara i det nazistiska förintelsesystemet. Att misskötsamma väktare degraderades till fångar kan väl knappast förvåna, men att samarbetsvilliga tvångsarbetare kunde göra karriär i lägeradministrationen väcker frågor om systemets egentliga syfte.
Fången Naftalij Aronovitj Frenkel, för att ta ett exempel, blev redan efter några år en av de mest inflytelserika kommendanterna i Solovkilägret på Solovetskijöarna i Vita havet. Han utvecklade det ökända systemet med matransoner efter arbetsprestation, som dömde hundratusentals arbetsoförmögna fångar till en utdragen svältdöd, och utsågs i sinom tid till chef för kanalbygget från Vita havet till Finska viken. Vid många tillfällen lät NKVD arrestera just de vetenskapliga experter, och den välutbildade arbetskraft, som krävdes när Stalins gigantiska projekt skulle genomföras.
Vem som helst i Sovjetunionen kunde gripas när som helst av vilken anledning som helst, konstaterar författaren.
Gigantisk felsatsning
Vid 50-talets början insåg samtliga i den sovjetiska statsledningen, med undantag för Stalin själv, att Gulag var en gigantisk felsatsning. Produktiviteten i slavsystemet var extremt låg. 1952 avsattes 16 procent av statsbudgeten för att täcka underskottet i verksamheten.
Redan den 27 mars 1953, tre veckor efter Stalins död, lät den nye MVD-chefen Berija tillkännage en amnesti som omfattade en miljon fångar. Under de följande fyra åren avvecklades systemet stegvis. Visserligen vidmakthölls förtrycket i Sovjet tills alla fördämningar brast under glasnostepoken på 80-talet, men ingen föreslog någonsin att Stalintidens slavsystem skulle rekonstrueras på nytt.
Pionjärverk
Gulag är en viktig bok — och ett pionjärverk. Med hjälp av intervjuer, dagböcker, brev och tusentals byråkratiska rapporter kan Applebaum berätta den ohyggliga sanningen om livet i Gulagarkipelagen.