Banbrytande om människans uppkomst

I diskussionen kring den tidiga människan och människosläktets uppkomst har det länge saknats en betydelsefull, för att inte säga grundläggande, dimension. För hur vi som arkeologer än vrider och vänder på de materiella lämningarna, verktyg, fossilmaterialet eller konstruerar avancerade tankemodeller om både det ena och det andra, kan vi aldrig få en heltäckande bild av människan och hennes samhällen om vi bortser från hennes biologiska arv, hennes evolutionära förutsättningar.Medan det inom medicin och biologi är en självklarhet att se till hela individen, är det ännu svårt, för att inte säga omöjligt, för arkeologer och antropologer att betrakta människan också från ett biologiskt perspektiv. Orsakerna känner vi till: den äldre biologismens cyniska, biologiska determinism som i sina mörka stunder inte bara prisade, utan uppmanade till rasism och förakt för all mänsklig svaghet och social olycka.Kritiken mot biologismenDet var fullkomligt självklart för humanister att reagera mot dessa i grunden bisarra föreställningar, men tyvärr innebar det att varje diskussion kring genetiskt betingade, sociala fenomen blev liktydig med ett försvar för den äldre biologismens nattståndna fantasier. Men bara för att en princip kan användas i skrämmande syften, blir inte principen fel, och för övrigt behövs det absolut ingen "biologism" för dessa mörka syften, det går alldeles utmärkt att hävda samma sak med diffusa argument som handlar om kulturell, religiös eller ekonomisk överlägsenhet.Även om syftet bakom kritiken mot biologismen med and-ra ord är gott, har man i diskussionen om människans tillblivelse aktat sig noga för att ens antyda att människan är en biologisk varelse och att hon inom sig, i varje cell, bär på många förklaringar till en rad sociala och kulturella fenomen.Det kräver därför en stor portion integritet att närma sig problematiken på nytt, att våga öppna fönstret för att vädra ut det gamla och släppa in lite frisk luft. Det är precis vad professor emeritus Bo Gräslund gör i De första stegen och jag har svårt att tänka mig en bättre vägvisare.Med en ömsint respekt för både urmänniskor och mer eller mindre behårade primater bjuds läsaren på en fascinerande, lågmäld och insiktsfull vandring alldeles tätt intill de allra första fotstegen på den sex miljoner år långa vandring som börjar någonstans vid Afrikas horn och som alldeles i slutet av vandringen leder oss till platser som Neanderthal, Chatal Hüyuk, Forum Romanum och Times Square.Hur började den här vandringen, varför reste vi oss över huvud taget upp på två ben, hur kom det sig att vi började tala och vad beror vår — förmodade — unika intelligens på? Vad gäller den uppresta gången kan man i populärvetenskapliga sammanhang än i dag få höra att människan, till skillnad från sina trädklättrande kusiner, varit anpassad efter ett liv på savannen och att bl a vår tvåbenthet skulle visa detta. Bo Gräslund visar med övertygande argument att detta måste vara fullkomligt fel; om en människoapa skulle ha anpassats efter ett liv på savannen hade hon snarare fått ännu kraftigare päls och absolut inte ha övergivit sin fyrbenthet. Mycket tyder på att människans vandring i stället började vid stranden, och det är också vid de forntida strand- och skogsområdena man finner hennes fossil.Förhållandet till vattenAtt människan tvärtom är anpassad efter ett liv i vatten, ett strandnära liv, vittnar vår tvåbenthet, våra nedåtriktade näsborrar, bristen på päls och — inte minst — vår ganska unika, och till synes medfödda simkunnighet om. Medan schimpansen endast under stor protest ger sig ut på några längre simturer — som inte sällan resulterar i veritabla tragedier — har människan ett betydligt naturligare förhållande till vatten. Därtill, och det får man inte bortse från, kommer vår mentala förkärlek till rum med havsutsikt eller en tyst kontemplation över ett metspö.Det saknas visserligen några pusselbitar i detta våta scenario, men snart kan det mycket väl komma att visa sig att den mest intressanta frågan inte längre är när människan lärde sig gå, utan kanske i ännu högre grad när hon lärde sig simma.Bo Gräslund har en märklig förmåga att få saker och ting att falla på plats. I De första stegen finns det därför ytterst intressanta aspekter på människans genetiska förutsättningar och hur dessa till stora delar har formulerat våra kulturella och sociala ramar. Det går knappast att komma ifrån att de mekanismer som exempelvis reglerar sociala tabun, har en mycket stark evolutionär förankring. Incest har aldrig någonsin varit socialt accepterat — för oss är det det värsta tänkbara — avskyn är kulturell och grundorsaken biologisk.Arkeologin kring människosläktets tillblivelse har med ett ökat källmaterial fått en nytändning, men förutsättningarna för detta biologisk-humanistiska nytänkande ligger kanske framför allt i det faktum att det på senare år har hänt mycket på den biologiska forskningsfronten. Kartläggningen av arvsmassan och mer förfinade metoder att studera och simulera i stort sett alla aspekter på genetisk särart, har oundvikligen lett till att många teorier har fallit, medan andra har omformulerats.Bredare perspektivMänniskan och schimpansen, bara för att ta ett närliggande exempel, står med sina 98,4 procents genetiska likheter närmare varandra än schimpanser och gorillor — vilket skulle kunna få den komiska effekten att den goda gorillan kanske inte ser någon väsentlig skillnad mellan schimpanser och människor — om det inte vore för att de senare ideligen envisas med att filma dem. Å andra sidan har studiet av arvsmassa visat att de genetiska skillnaderna mellan människor med olika ursprung är så försumbar att det nya biologiska materialet med andra ord inte skulle kunna användas av den gamla skolans bigotta biologister.Somliga har rest argumentet att en förnyad "biologisk" diskussion skulle reducera människan till en djurisk nivå, men som den som läser Bo Gräs-lunds De första stegen ska se, har detta bredare perspektiv snarare gjort människan ännu mer sinnrik.Det här är med andra ord ingen bok för misantroper.Det vore synd att låta en recension av den här viktiga och banbrytande boken hamna i panegyrikens våtmarker, jag kan bara konstatera — med all urmänsklig entusiasm — att det här är nog den viktigaste boken om människans uppkomst som just nu går att läsa.