Bakom inbördeskrigets fronter

Finland har, i motsats till de andra nordiska länderna, erfarenhet av inte bara "vanliga" krig utan också av ett inbördeskrig, det som 1918 utkämpades mellan "röda" och "vita". Det var ideologiskt — mellan kommunister med stöd från den nyutropade Sovjetunionen och borgerliga som tog hjälp från det kejserliga Tyskland — men också rätt mycket ett klasskrig mellan fortfarande mycket fattiga lant- och industriarbetare och de mer eller mindre "besuttna". De svenskspråkiga höll huvudsakligen på de vita, de finskspråkiga till kanske större delen på de röda. Om denna våldsamma men korta och nu någorlunda utläkta konflikt har Asko Sahlberg skrivit sin andra roman, Eklunden. Den ger intressanta och ganska trovärdiga glimtar av hur det kan ha gått till bakom de oklara fronterna, framför allt i privatlivet där dagarna delvis rullade på som vanligt, delvis fick nya mål och riktlinjer.Sahlberg gav i sin första bok, De vilsegångna, prov på väl mycket outsiderromantik och något grovhuggen erotisk psykologi, och lite av de svagheterna finns väl kvar även den här gången. Men han är ändå åtskilligt mognare och mer genomtänkt i sin hantering av både männen och kvinnorna den här gången, och berättarstilen är på en gång snitsigare och mer varierad. Han har också noga aktat sig för att idealisera någondera sidan; röda och vita framstår moraliskt som tämligen likvärdiga, där frodas hat- och hämndkänslor på bägge sidor men också ansatser till medlidande och sunt förnuft.Att levandegöra en lantlig miljö för nästan nittio år sedan är inte det lättaste för en relativt ung och f.ö. i Sverige bosatt finländare, men med hjälp av en 20- och 30-talsinspirerad, ordrikt målande och yvig berättarteknik har Sahlberg faktiskt lyckats tämligen väl. Det kan bli lite flåsigt ibland men oftare medryckande och någon gång — t ex i avsnitten om godsägare Martins hustru eller den anonyme utvecklingsstörde — makabert men gripande.Någon fast och säker världs- eller livssyn verkar historien inte avspegla, däremot en förtjusning över dramatiska episoder och sorgliga öden. En del av de korthuggna replikerna bekräftar schablonbilderna av det typiskt finska, men här finns också långa färgrikt beskrivande avsnitt med mycket uppräkningar och tempobyten. Utöver den åldrande Martin får syskonen Aarne och Emma växelvis ge sin version av händelseförloppet.Eklunden är ett klart steg framåt för en energiskt arbetande och trots efternamnet finskspråkig författare, men som kandidat till Nordiska rådets litteraturpris borde den nog rimligtvis ha någon överlägsen konkurrent.