Det är på vissa sätt en klassisk historia. Att generationer med olika erfarenheter hamnar i konflikt har varit en av kulturens grundberättelser i sekler, och när generationsskiftet dessutom innebär en resa – klassmässig, geografisk eller både och – finns otaliga konfliktytor som i sig skapat traditioner.
Faïza Guène, född 1985, är uppvuxen i Frankrike med algeriska föräldrar och har sedan debuten med "Kiffe Kiffe imorgon" (2006) i böcker, på scen och i film utforskat teman kring migration och tillhörighet. I "En riktig man gråter inte" följer vi trebarnsfamiljen Chennoun som bor i en förort till Nice. Berättelsens utgångspunkt, den elfte september 2001 (!), är dagen då storasyster Dounia efter en konflikt med föräldrarna lämnar hemmet. Hon kommer inte att träffa sin familj på över tio år. Genom dessa leds vi med lillebror Mourads perspektiv. Farfar dör, pappa samlar skrot, systern Mina gifter sig och får barn, mammans neuroser dominerar livet. Mourad själv växer och utbildar sig, men det är först när han reser till Paris för sitt första lärarjobb som berättelsen tar fart.
Trots flera nya bekantskaper upptas Mourads tankar fortfarande av familjedramat, och när Dounia dyker upp igen är hon en högklackad politisk påläggskalv. I broderns ögon: en svekfull, otacksam karriärist som utnyttjat sin bakgrund för att komma framåt. Ändå ser han med andra delar av sitt medvetande den mall Dounia flydde från och förstår henne. Överhuvudtaget känns Mourad ofärdig, halvsmält: i ena stunden pretentiös, dömande, självgod, i nästa intelligent och försonande. Nej, jag blir inte klok på Mourad, men det är kanske inte meningen.
Allt beror förstås på perspektiv: Är "En riktig man gråter inte" främst ett familjedrama, eller en allegorisk skildring av en första infödd generation i ett nytt land? Lite av varje, kanske. Dounia är både den uråldriga myten om den upproriska dottern, en vanlig tjej fast i det som kallas mellanförskap, och en person – ja, karriärist - med både fina och mindre fina sidor. Samma sak med Mourad, förstås.
Sammantaget är Guènes roman en underhållande bagatell med många bottnar, i den mån det är möjligt. Det som stannar kvar är syskonrelationen, inte minst det ytterligare perspektiv på Mourads attityd som skymtar i en bisats: besvikelsen. Han drömde att hans förlorare syster skulle bli något riktigt stort: då hade brytningen haft en högre mening. Men hon försvann bara för att leva sitt eget, relativt vanliga, liv. Var det då värt det? Trots allt annat tycks svaret tveklöst: ja.